Dags att summera säsongen från 2016

Tänk vad tiden går. Helt plötsligt har 2016 också bara svischat förbi. Innan det är dags att rusa sig vidare in i nya mål och blicka framåt så kan det vara bra att stanna upp och utvärdera. Vad har jag varit nöjd med?  Vad har kunnat gjorts bättre? Vad har jag lärt mig?

Mitt egna 2016 blev inte löpmässigt riktigt som jag hade tänkt mig.  I början av året hade jag stora ambitioner där jag ville komma i mitt livs bästa form. Jag satsade hårt på Stockholm maraton och tränade mer än på länge. Men kroppen svarade inte som jag ville. Istället blev jag mycket värre i en fot som krånglat en del och det hela slutade med en flopp. Jag bröt Stockholm maraton efter bara 10 km och inte heller har jag slagit ett enda personligt rekord på någon distans under hela 2016. Året borde ses som ett stort misslyckande.

Men jag har lärt mig att det måste inte alltid vara tider och rekord som alltid är det viktigaste. Jag kommer ihåg hur jag med glädje och en riktig skön känsla sprang in som vinnare på Women´s Health Halvmaraton. Trots att jag var omkring 5 minuter från personbästa så kunde jag springa med ett leende genom hela loppet. Ibland kan den känslan vara värd mer än snabba tider.

Glad segrare på Women´s Health Halvmaraton.

Jag kommer även ihåg hur jag lyckades hålla Amanda Nekby (som jag sen anställde nu i höst) bakom mig på vårruset trots att kroppen fullkomligt protesterade och hon plockade in mycket på mig den sista kilometern. Det loppet kändes inget vidare men jag krigade i mål. Den kämpaglöden tar jag med mig vidare.

Mycket smärta under  vårruset då jag fick slita hårt

Första gången jag träffade Amande Nekby (tll vänster) som kom tvåa. Senare fick hon börja jobba hos oss.

Ett av mina största prestation var min 6:e plats på Mont Bland Marathon där jag fick möta fler av de absolut främsta i Skyrunning. Det här blev min stora revansch efter Stockholm maraton. Asfalt fick jag nämligen ont i foten av men att springa i mjuka stigar fungerade mycket bättre. Loppet var ett maraton med omkring 2000 höjdmeter. Jag har nog aldrig slitit så hårt under hela 5 timmar som jag gjorde då. Framförallt kommer jag ihåg de sista 5 kilometrarna där jag plockade på en tjej som jag tillslut kom ikapp. Det blev en hård kamp mellan oss på slutet som enbart gick uppför i en backe som är betydligt värre än avslutningen på Tour De ski. Tyvärr förlorade jag den kampen men jag gav verkligen allt jag hade.

Glad och stolt efter målgången på Mont Blanc Marathon

Jag tar även med mig känslan från Tjurruset där jag kunde springa med ett leende på läpparna och fullkomligen njuta av leran och de tuffa backar. Jag kände mig så stark och att vinna för fjärde året i rad var så klart extra roligt. Jag kommer även ihåg den stora besvikelsen när jag sprang fel på ett traillopp i Norrköping och förlorade en självklar seger. Har nu lärt mig att man aldrig ens kan lita på personen man har framför sig och bara följa efter.

Det här var ju rätt så kul på Tjurruset 🙂

Från året tar jag även med de två personliga kamperna mellan mig och man i ett traillopp i Göteborg så väl som på gruvloppet. Jag förlorade mot honom i båda loppen, men just då njöt jag bara av själva kampen då han äntligen kom tillbaka efter nästan ett års ryggskada.

Så kul att äntligen kunna springa tillsammans igen!

Jag har inte haft en lätt säsong med en hel del motgångar på grund av en häl som krånglat och inte alls velat bli bra. Det lopp jag därför tar med mig som årets största är det sista jag sprang i Spanien. Det var ett bergslopp på omkring 18 km med omkring 1000 höjdmeter. Under hösten bestämde jag mig för att ta tag i foten och inte springa på flera veckor. Jag rehabiliterade, körde styrka och sprang inte  mer än på löpargrupperna. Jag hade inte planerat att springa något mer lopp utan blev väldigt spontant då kroppen ändå kändes så bra under vår lägervecka. Att jag kunde känna mig så stark under detta lopp är fortfarande ett frågetecken för mig. Men den känslan jag hade under loppet var helt overklig.

Loppet startade med 6 kilometer bara uppför och jag orkade springa hela vägen utan att stanna. De flesta andra gick och jag plockade placering efter placering i hela backen. Väl på toppen njöt jag av fantastiska vyer och kunde inte hålla mig från att le. Kroppen blev inte trött och det kändes som jag nästan hade hur mycket energi som helst.

När jag tänker tillbaka på loppet i Spanien så är det inte vinsten i sig som gör att jag gläds så mycket åt det loppet. Det är känslan som jag hade när jag kände mig så stark och oslagbar. Kroppen var som en motor. Men det allra bästa var att jag för första gången under hela året kunde springa ett helt lopp utan att känna av foten. Det var den absolut största lyckan för mig.

Trodde aldrig att jag skulle vinna det här loppet och att jag skulle känna mig så stark

Nu när jag går vidare till 2017 så har jag ännu inte satt upp något bestämt mål. Just nu trivs jag bra med att träna lite av det jag känner för och inte ha så mycket krav och press på träningen. För mig är det viktigt att löpningen inte ska bli ett måste utan något jag gör för att jag mår bra av det. Jag vill kunna vila en dag utan att få dåligt samvete för att att dagen efter springa skiten ur mig för att jag bara känner för det. 2017 kommer därför få bli året då jag bara gör det som jag känner för stunden utan en massa krav och press.  Ibland kan det göra underverk.