Välkommen till Petras blogg!

Följ Runacademy's grundare Petra Kindlund.
Mars 09, 2020

Jag har nog aldrig varit så nervös inför ett lopp. Dels var det distansen på 65km som gjorde mig nervös men framförallt var det utförslöpningarna.

När jag anmälde mig i höstas till Transgrancanaria så mindes jag mest Gran Canaria för dess fina stigar som går längst med bergskammarna. Jag hade dock inte något direkt minne över en massa branta utförslöpningar utan i min värld skulle det vara en rätt lättlöpt bana.

Utförslöpningarna skulle bli min utmaning

Det var därför tur att jag var på Gran Canaria med vårt löparläger veckan innan och att jag då fick möjligheten att springa på stora delar av banan. Det visade sig att det kommer bli många stupbranta utförslöpningar med rullsten och en massa sten. Inget som jag direkt hade räknat med. Jag som alltid haft det svårt att springa på utför i branta partier. Det här kommer bli riktigt utmanande.

Jag var därför rejält nervös innan start. Skulle jag överhuvudtaget ta mig i mål? Tappar man det minsta fokuset så är det så lätt att snubbla och slå sig ordentligt. Totalt väntade över 3000 höjdmetrar utför och alltså flera mil nedför branta partier med rullgrus och en massa sten. De 2500 höjdmeter uppför kändes som en baggis i jämförelse med utförslöpningarna.

Hur lätt skulle det sedan vara att ta sig utför alla dessa backar efter flera mils löpning när benen är blytunga? Skulle jag ens orka hålla uppe koncentrationen så länge?

Skräckblandad förtjusning vid start

Så jag stod sedan på startlinjen med skräckblandad förtjusning. Skulle jag överleva loppet? Det var ingen självklarhet att jag skulle ta mig i mål utan mycket kunde hända påvägen.

Starten var i en liten bergsby som heter Artenara. I början var det mest uppförsbackar och jag påminde mig ofta om Krister Linds ord (en ultrafantast som var med som ledare på vårt läger veckan innan) – ett ultralopp avgörs aldrig under första timmen.

Jag försökte därför från start att ta det så lugnt som möjligt och gick uppför alla branta backar. När vi kom till Cruz De Tejeda efter 500 höjdmeter uppför och omkring 7 kilometers löpning lyckades jag ändå av någon konstig anledning att vara i ledning. Jag antar att fler hade samma taktik att ta det lugnt i början.

Det viktigaste var att hålla sig fokuserad

Min ledning varade dock inte länge. Hade en tjej precis bakom mig som direkt när det blev utför kastade sig förbi mig och dansade med lätta steg utför. Jag hade inte en chans att hänga med henne i den första nedförsbacken på 4 km. Det var bättre att försöka ta det i min takt och inte stressa. Det viktigaste var ändå att hålla sig uppe på fötterna och inte ramla.

Förlorade omkring 1,5 minut på utförslöpningen på 4km ned till Tejeda. Det hade nu gått 11 km och jag hade varit ute i 75 minuter. Här fick jag min första langning av min man som bestod av en gainomax.

Jag visste att vi nu hade den tuffaste uppförslöpningen med omkring 1000 höjdmeter framför oss. Här hade jag min chans att ta ikapp.

Var i ledningen efter uppförsklättringen!

Jag höjde därför tempot i dessa backar som var väl typ 8 km brantuppför. Efter denna klättring var det nästintill bara branta utförslöpningar till mål så det var bara här jag hade chans att ta ikapp samt skapa lucka till löpare bakom mig.

Det var väldigt varmt med gassande sol som tryckte hårt uppför stigarna. Plötsligt skummade jag tjejen framför mig – nu hade jag min chans och behöver ha en lång lucka om jag ska ha en chans i utförslöpningarna.

Jag kom ganska enkelt förbi henne och det kändes som hon faktiskt tog det förhållandevis lugnt. Jag tror hon hade en liten annan taktik än mig.

Vid Roque Nublo ledde jag med typ 30 sekunder. Det varade dock inte länge. Nu väntade nämligen ännu fler branta och tekniska utförslöpningarna och hon fullkomligen kastade sig förbi mig. Även om mina ben hade varit helt utvilade så skulle det vara omöjligt för mig att springa på som hon gjorde utför. Ingen idé att ens försöka.

Det var sista gången som jag såg henne på loppet. Mestadels av loppet var ju nu utför och så som hon flög utför så blev mitt mål att istället fokusera på mitt egna lopp. Det gällde att hela tiden vara fokuserade, avslappnad och inte tappa koncentrationen. Ett felsteg och olyckan skulle kunna vara framme.

Vid Ganon efter cirka 23 km var den andra vätskestationen och där stod Andreas med min andra gainomax. Fyllde även på med en liter vätska och hoppades det skulle räcka ett tag.

Värmen gjorde det extra utmanande

Det var nu riktigt varmt med stekande sol och tryckande värme. Luften stod stilla och det var helt vindstilla. Nu väntade en av de tuffaste utförslöpningarna med bland annan en brant stentrappa utför på några kilometer. Jag tog det säkra kortet och tog det förhållandevis lugnt utför dessa stentrappor. Ville inte riskera att ramla här samt att jag skulle köra slut på benen.

Redan efter ytterligare 7 km löpning hade jag druckit upp min liter vätska, tagit alla mina gels och var törstig. När skulle nästa vätskestation komma? Det kändes som evigheter och jag blev bara törstigare och törstigare. Ett tag kände jag mig nästan svimfärdig i solen och blev något yr av värmen. Stannade och satte på mig en buff – det gjorde susen. Att täcka huvudet med något gjorde att yrseln försvann. Borde haft en keps på mig från start. Det är lätt att vara efterklok.

Längtade efter att träffa Andreas och Filip

Efter några ytterligare kilometer kom vi äntligen till den tredje vätskestationen efter omkring 39 km löpning. Jag var bara så törstig och hällde i mig vätska samt fyllde upp mina flaskor med ytterligare en liter dryck. Detta borde räcka till nästa station vid 48km vid Ayaguares.

Min främsta målbild under kommande kilometrarna var att jag skulle få träffa på min man Andreas och Filip vid nästa vätskestationen vid Ayaguares. Det var dock många branta kilometerslöpningar som väntades innan dess. Det gällde att hela tiden vara fokuserade.

Efter mycket kämpade såg jag äntligen byn långt nedanför mig på avstånd. Det skulle dock dröja länge innan jag kom dit. Nu väntade nämligen den mest tekniska utförslöpningen på hela banan med tvärbranta stup med sten. Här fanns det till och med en skylt innan som varnade oss löpare för tekniskt parti. Hade även många som sprang maran framför mig som nu gick långsamt utför som gjorde det hela ännu svårare att försöka ta sig förbi. Det kändes ett tag hopplöst och som man aldrig kom någonstans.

Min besvikelse var total

Men med tålamod så kommer man alltid ned. Underbart nu skulle jag få träffa min man och Filip. Väl vid vätskestationen fick jag nästan panik. De fanns inte här på plats och jag som skulle få min favoritsportdryck och några extra gel. Ringde upp Andreas men fick inga svar. Besvikelsen var total. Vad gör jag nu?

Lyckades till slut få ett meddelande från Andreas och de skulle inte hinna ta sig till stationen. Inte helt lätt att hinna serva samtidigt som man ska ta hand om ett barn på 16 månader.

Tredje tjejen kom ikapp

Som tur var fanns det pepsi vid stationen och arrangörernas sportdryck. Jag fyllde på så gott jag kunde. Precis när jag skulle lämna kom tjejen bakom mig ikapp. Hon hade support så gick väldigt mycket fortare för henne vid station. Lovade mig själv att detta ändå inte skulle göra att jag missade min andraplats – så jag tog upp fighten.

Mitt lilla stopp hade gjort att jag ändå kände mig förhållandevis pigg. Kom därför ganska enkelt förbi tjejen och kunde mata på. Nu var det bara 17 km kvar till mål och denna sträcka hade jag sprungit tidigare. Det gjorde mig trygg.

Först väntade den sista uppförsbacken på typ 500 höjdmeter innan det var dags för utförslöpningen. Det var dock inte helt lätt utförslöpning – men i jämförelse med det som var tidigare i loppet så kändes detta parti ändå enkelt.

Kom sedan ner till plan mark och den sista tuffa passagen som bestod av några kilometer stenpartier. Som tur var varvades stenpartierna med några lättlöptare partier så jag kunde varva stenlöpning med några riktiga löpsteg. Detta kändes dock mycket längre än vad jag mindes – men efter några kilometers stenlöpning tog det ändå äntligen slut. Nu väntade enbart 5 km på plant underlag.

Skönt att slippa all sten på slutet!

Äntligen gick det att springa på utan en massa sten. En sådan befrielse. Plötsligt stod Andreas och Filip efter grusvägen. Andreas var orolig att jag skulle gå tom då jag inte hade fått mina gels. Först blev jag förbannad då jag hellre velat haft dem vid mål. Men jag försökte att inte visa det för visste att han ändå bara ville väl. Jag fick ju sedan ändå inte ta emot något eftersom langning enbart fick ges vid vätskestationer. Jag vågade därför inte riskera något och avböjde gelén. Kände ändå att jag skulle klara av de sista kilometrarna till mål.

Sista två kilometrarna var tuff

Det spelar nästan ingen roll hur långt man springer på ett lopp men de sista 2 km är ändå alltid lika tunga. Det kändes som jag aldrig skulle komma i mål och att jag inte kom framåt. Som tur var fick jag lite support av min morbror och hans tjej som var på semester i Maspalomas – de hejade på mig fritt.

Men även om det känns så himla långt så har ändå allt ett slut. Plötsligt kom jag äntligen till stranden och fick en ballong i handen för att jag var tvåa.

Glädjen över att ta sig i mål

Upploppsrakan var magisk. Att varit ute och kämpat i över 7h gör det hela extra speciellt. Jag hade klarat mig hela vägen trots mina rädslor för alla utförsbackar. Att det dessutom räckte till silverplats var en extra stor bonus!

Intervju efter loppet:

 

En kommentar
  1. Stort Grattis Petra! Vilken prestation,wow!

Skriv en kommentar:

E-postadressen publiceras inte.

Senaste nytt från Runacademy:
Fler inlägg från Petra:
Bloggarkiv: