Stäng

Runacademys blogg

Detta inlägg är från Runacademy's grundare Petra Kindlund.

Lyckan över en andraplats!

Publicerad

Vaknar idag med att knappt ta mig ur sängen. Tror min kropp fick en chock efter gårdagens Ultravasan 45km och att ta mig ner för trappor får räcka som dagens bedrift. Främst är det framsida lår och vaderna som känns.

Annars känner jag mig lycklig i själen. Det är inte ofta som man får till det där loppet då allt bara klaffar och man får känna sig stark och lätt hela vägen. Jag kan nog räkna på fingrarna hur många lopp som det har varit så. Att det sedan skulle komma igår, endast 10 månader efter jag fick mitt första barn Filip, hade jag nog aldrig vågat drömma om. Jag hade heller aldrig trott att det skulle räcka till en silverplats.

Jag som till och med var orolig för om jag ens skulle kunna starta. Jag hade nämligen fått känningar i en ljumske två veckor innan loppet och fick hoppa över en hel del träningspass samt gick på flera olika behandlingar med massage, akupunktur och laser. Jag passade sedan på att vila sista dagarna innan loppet. Trots detta kändes det värre än någonsin när jag på fredagen kom till Mora efter några timmar i bilen. Jag var stel och ljumsken kändes av att bara gå. Hur ska jag kunna ta mig till Mora med detta?

Jag testade att jogga, köra lite löpskolning samt att stretcha och det hjälpte att faktiskt röra på mig. Tror att allt stillasittande i bilen hade gjort ljumsken extra stel. Den bästa lösningen var att sedan ta ett dopp i Orsasjön för efter det kändes ljumsken mycket bättre. Märkligt nog kändes inte ljumsken någonting när jag sedan vaknade på lördag morgon. Ibland är det svårt att förstå sig på kroppen, men tydligt är det att helvila inte alltid är rätt melodi.

Inför loppet hade jag bestämt mig för att göra mitt egna lopp och inte försöka dras in i någon annans tempo. Jag visste att det var två starka tjejer i startfältet som troligtvis skulle vara något övermäktiga för mig och som jag tänkte att jag inte skulle hänga på. Det var dels Lisa Ring som vunnit loppet flera år i rad samt hade banrekordet, hon vann även SM-guld på 100km för några veckor sedan, var i tätstriden på Stockholm marathon och sprungit VM i ultratraillöpning i våras. Sedan var det Moratjejen Sofia Byhlinder som bland annat sprungit maran på 2,47, vilket är mycket bättre än det jag gjort. Efter dessa två tjejer var det mer öppet.

Även om jag inför loppet inte såg mig själv i toppstriden blev jag något förvånad att ett tiotal löpare skulle få starta 20m längre fram. Arrangörerna hade tydligen utsett några löpare som de ansåg vara elit och därför skulle få fördelen att starta före alla andra. Jätte konstigt tycker jag. Det är väl knappast så att eliten behöver ett försprång på övriga löpare? Jag hade i alla fall ingen aning om detta, men tänkte att det inte skulle spela någon roll – jag skulle ändå bara göra mitt lopp och inte bry mig om alla andra.

Efter den starten såg jag enbart ryggen på Lisa och Sofia som drog i väg i ett mycket högre tempo än mig. Jag hamnade tidigt i loppet helt själv och försökte hitta min egen fart.

Det kändes lätt redan från start och jag fick verkligen hålla igen för att inte gå ut för hårt. Efter 8 kilometer stod min man Andreas och jag fick lite påfyllning på vätska. Jag var då tydligen en minut efter de andra tjejerna.

Efter omkring 12km kom vi ut på samma spår som 90 km löparna och nu kunde man börja plocka många trötta löpare framför sig. Även om man förstår att de har sprungit mycket längre och har det kämpigare så är det alltid psykologiskt lättare att få springa om löpare. När jag sprang ultravasan 90 km 2015 så var det just att bli omsprungen av alla 45 km löpare som jag tyckte var det absolut jobbigaste. Äntligen var det nu min tur att vara en av dem som fick springa om med lätta ben. Jag såg ändå till att heja på varenda löpare som jag sprang om och gav även en salttablett till en löpare som tvingats stanna på grund av kramp. Jag vet själv hur mycket den hjälpen hade betytt för mig så gäller att behandla andra likadant.

Vid 13km skymtade jag två tjejer som låg några hundrameter längre fram. Det kändes som de ändå höll ett högre tempo än 90 km löparna, men inte kunde det vara möjligt att jag skulle vara ikapp Sofia och Lisa? De borde varit långt framför mig.

När jag kom till Oxberg efter typ 15 km fick jag svaret. Det var nämligen då en krok så man vände och fick möta de andra löparna. Det var Lisa och Sofia som inte alls var långt framför mig och Lisa såg trött ut. Jag hade tydligen sprungit ikapp omkring 30 sek under de senaste 7 kilometrarna. Detta gav energi.

Efter någon ytterligare kilometer kom jag förbi Lisa. Nu gällde det bara att hålla ihop resterande loppet.

Jag var noga med att fylla på med vätska och energi regelbundet. Jag sprang faktiskt med en flaska med sportdryck så jag kunde dricka när det behövdes. Fick hjälp med vätskelangning av min far och min man Andreas som jag bytte flaska med under loppet så jag inte behövde springa med så mycket åt gången. Det fungerade klockrent.

Vid 30 kilometer började jag för första gången känna mig något trött i kroppen. Det räddades snabbt upp av att jag fick en gel av Andreas. Geler ska verkligen inte underskattas utan det gjorde verkligen underverk.

När jag kom till Eldris och det står 9 kilometer kvar så började nedräkningen för varje kilometer. Nu är det verkligen inte långt kvar och varje kilometer är nu viktig. De sista 5 kilometrarna är dock alltid som längst och varje kilometer känns extra lång. Nu började jag nämligen bli trött på riktigt.

Vid Hemus då det är 3 kilometer kvar stod Andreas med min sista gel. Då värkte benen rejält och jag kände mig trött. Blev därför lite sur på att Andreas inte hade öppnat korken på gelén då det kändes meckigt att öppna den när jag var så trött. Han har nu i alla fall förlåtit mig för det så här i efterhand.

Sista kilometrarna var riktiga tuffa och jag längtade till upploppsrakan. Ett tag ville jag bara stanna för benen gjorde så ont och varje steg var en smärta.

Det är en väldigt speciellt känsla att då äntligen komma upp på upploppsrakan i Mora. Att bara ha dessa hundrameter kvar och veta av att man kommer att klara av det. Mäktigt. Svårt att förklara utan måste upplevas.

Jag sprang i mål med ett stort leende och med händerna i luften på 3,12,31. Jag hade då passerat marathon på runt 3,02 och det är faktiskt endast 6 minuter från mitt personbästa från ett asfaltslopp. Det enda som var lite synd var att arrangörerna måste ha missat att jag skulle komma och speakerna nämnde aldrig att jag kom i mål. Det förtog lite av glädjen eftersom det inte ger samma stämning och inte blir lika många som hejar under upploppet. Men jag lät det ändå inte få störa min upplevelse av loppet – det var mäktigt ändå och roligast var att se min far och min son Filip vid upploppet som hejade på mig så glatt. Jag föll nog en tår av lycka vid mål. Det är verkligen en speciell känsla när man jobbat hårt för något som man sedan överträffar.

För mig kändes detta som en vinst. Jag hade vunnit över mig själv trots att det verkligen har varit en bergochdalbana att komma tillbaka efter att min son föddes för 10 månader sedan. Jag har haft en hel del svackor med ont i musklerna på olika ställen och det har varit kämpigt att hitta rätt löpkänsla. Det är flera pass som inte alls har känts bra och jag har fått slita. Men detta visar att med tålamod och målmedvetenhet så är det mesta ändå möjligt.


2 kommentarer
  1. Stort jätte grattis🤩🤩🤩🤩💪💪💪👍👍👍🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️