När jag fick reda på att jag blev gravid så tog jag föregivet att det inte skulle bli någon tävling under året. Detta då jag inte vill pressa kroppen för hårt och så fort jag står på startlinjen är det lätt att tävlingsandan tar över.
Jag har ändå varit väldigt sugen på att springa ett lopp och då speciellt ett traillopp. Ett asfaltslopp har dock inte varit aktuellt då det inte känns så skonsamt att springa på hårt underlag för rygg och höfter. Det blir även så lätt fokus på tid och prestation på ett sådant typ lopp och jag vet att det inte går att direkt prestera nu.
Träningen har ändå känts förhållandevis bra i veckan och igår när jag fick reda på att det fanns 5km på Stockholm trail så blev jag sugen. Det kändes som en lagom sträcka i nuvarande form. Det blev även extra peppande då min lillasyster var på besök och hon ville springa 10km. Vi efteranmälde oss därför till de olika loppen idag.
Det är verkligen något speciellt med att tävla. Även om jag vet att mina förutsättningar idag som gravid i vecka 24 är något annorlunda så var känslan ungefär detsamma. Innan start var jag nervös, sprallig och extra glad och tacksam för att bara kunna stå på startlinjen. Jag hade lovat mig själv att inte bry mig så mycket om de övriga och bara göra mitt egna lopp. Jag ville verkligen inte pressa mig för hårt och bli stressad då det ger en större risk att ramla.
Loppet skulle gå tillsammans med en ungdomsklass och jag förstod att det därför skulle vara många yngre i täten som skulle gå ut väldigt hårt.
Jag hade rätt och många rusade i ilfart iväg från starten. Jag försökte ignorera alla och hitta ett tempo som kändes behagligt för mig. Målet för dagens lopp var mest att få en rolig och skön upplevelse. Jag skulle inte få pressa mig för hårt.
Banan bestod sedan mestadels av skogslöpning på olika stigar, obanat och även en bit uppför Hammarbybacken.
Efter första kilometern var jag på 3-4:e plats och jag såg att många framför mig hade gått ut något för hårt. Jag började därför att plocka på tjejerna framför och blev något förvånad när jag plötsligt var i ledning. Jag gick om och försökte sedan enbart fortsätta i mitt tempo med endast en tanke i huvudet: ”Ta det lugnt så du orkar att fokusera. Du får inte bli trött”.
Jag höll ett behagligt tempo och blev kanske lite för bekväm efter ett tag, för vid cirka 1,5km var den andra tjejen åter ikapp. Jag ville verkligen inte att det skulle bli en spurt för ville inte pressa kroppen till en snabb tempoökning på slutet. Som tur var hade jag mycket krafter kvar så kunde istället göra en lättare tempoökning och kändes väldigt bra för självförtroendet att snabbt få en liten lucka.
Jag kunde sedan springa sista kilometern avslappnat till mål. Det kändes extra kul att få vinna ett lopp tillsammans med lilla Rasmus i magen. Det blev vår första vinst tillsammans. Något som jag inte alls hade räknat med innan start. Men framförallt hade jag lyckats med mitt mål för dagen – njuta av härlig löpning i skogen utan att pressa mig för hårt!
Efter målgång var det fokus att heja fram andra löpare från Runacademy. Malin Starfelt vann här övertygat 10km loppet efter att hon igår vann Söderrunt på nytt personbästa. Min lillasyster gjorde även en strålande insats på sitt allra först lopp och slutade femma på 10km. Det bästa var att hon fick mersmak för fler lopp framöver!
Att springa ett traillopp är verkligen något annorlunda där fokus snarare blir på att uppleva naturen och fokusera på terrängen än att springa en snabb tid. Något som ni alla borde prova för är väldigt kul. Fler av er som har provat att springa traillopp?