Igår var det dags för Midnattsloppet i Göteborg och eftersom vi i år är träningspartner till Midnattsloppet så var vi självklart på plats för att hålla i uppvärmningen, träffa medlemmar och ställa ut vår monter.
På den första uppvärmningen bjöds det på störtregn och de flesta kurade någonstans där de hittade tak. Men sedan slutade det regna och vi fick igång nästan alla på Slottskogsvallen. Vilken stämning det blev.
Efter vi kört våra uppvärmningar och det var dags för den sista startgruppen att göra sig redo så blev jag sugen att springa loppet. Hade inte tränat på hela dagen så varför inte springa runt loppet?
Tillsammans med Jennifer Rofors som också höll uppvärmningen så lyckades vi få två startplats strax efter 22-tiden. Jag hade inte tänkt maxa runt loppet utan mest springa i ett tempo som kändes behagligt, roligt och för att helt enkelt få känna på atmosfären.
Det blev en ny upplevelse för mig. Jag har aldrig tidigare startat i ett lopp så långt bak och när startskottet gick fick jag köa till startlinjen. Sedan fick jag sicksacka, springa omväger, tvärstanna för att inte krocka och ha tålamod runt banan. Det gick inte direkt att hålla sitt egna tempo utan blev ungefär intervaller runt banan. Men vad gjorde det?
Istället för att pressa mig själv passade jag på att njuta av stämningen. Göra high-five med publiken, dansa till musiken och heja på mina medlöpare. Det var verkligen en helt annan stämning än vad det brukar vara i elitledet. Alla var mycket gladare och hejade på varandra.
Väl i mål var jag full av energi och sprang med ett stort leende över mållinjen. I mål var jag omkring 10 minuter från personbästa, men vad gjorde det? Det här med att springa lopp bara för att det är kul och inte hänga upp sig på tider och prestation var en ny upplevelse för mig. Man måste inte alltid maxa och prestera för att kunna njuta av ett lopp.
Jag hade ändå kul hela vägen och är inte det egentligen det viktigaste?
Ulrika Hedlund skrev den 21 augusti, 2016
Låter som en härlig upplevelse! 🙂