För en vecka sedan gjorde han ett sensationellt bra lopp på Lidingöloppet när han blev bästa svensk. Detta också i ett lopp där konkurrensen var stenhård – innan loppet hade arrangörerna påpekat att det tidigare aldrig varit så starkt startfält. Det gör oss så klart extra stolta då han även är en av ledarna i Göreborg! Vi pratar så klart om John Börjesson.
Det var helt klart speciellt att få dela den här dagen med John. Att lyfta sig som han gjorde och från att vara en duktig löpare bli den bästa svensk, det är ett stort steg och väldigt inspirerande. Det visar att allt går. Ingenting är omöjligt.
Jag fick äran att träffa Johns mamma efter loppet och det var rörande att se hur stolt hon var. Hon berättade att det var en speciell känsla att se sin son springa i mål som bästa svensk. Det var många som skrek och ett par tjejer utmärkte sig extra mycket.
– De skrek och hejade. Jag blev då alldeles rörd så att tårarna bara rann och skrek: Det här är min son! Då började även tjejerna runtomkring att fälla glädjetårar. Det var verkligen ett speciellt ögonblick.
För huvudpersonen själv verkar det som att han inte riktigt förstått hur stort det här är. Under själva loppet visste han inte ens själv vad han höll på att ställa till med.
Jag ger er nu Johns egna ord om loppet:
Det är en speciell känsla att åka ut till Lidingövallen på tävlingsdagen. Jag har gjort det förut men i tävlingsklass på 10km, men har aldrig sprungit 30. Det var ett tag sen jag var här sist. Men det jag minns från LL är att hösten precis har slagit ut, luften är kall, solen skiner fram under dagen och det är löpare överallt på ön och du vill komma ut och springa för något de har tränat för länge.
När jag vaknade på morgonen spelade jag ”whatever turns me on” med Daniel Nordgren på repeat. Jag var riktigt taggad och laddar oftast med musik. Jag hade inte känt mig så bra form på länge som jag har gjort under min träningsresa i Colorado och dagarna innan LL.
Jag hade varit lite fram och tillbaka under veckan om jag skulle gå ner en klass och springa M22 15km, men när jag läste Lars Södergård (Fjolårets bästa svensk) blogginlägg blev jag extra taggad för att springa 30km. Lars som har hjälpt mig väldigt mycket med min träning senaste tiden, men framförallt är en bra vän och förebild som verkligen fått mig tillbaka till löpningen. Jag kommer ihåg hur ivrig jag var på finalloppet för några år sedan när jag stumna efter 2km då jag tagit rygg på Lars. Lars som jag sedan lärde känna i ett källargym i GIH:s lokaler hösten 2012. Nu skulle jag äntligen få ta Lars rygg igen!
När jag fick ett meddelande av en polare som skrev ”LL är som gjort för dig, lite härliga backar och knixiga stigar. Du har tränat bra hela sommaren, det är som gjort för dig” var det bara att bestämma sig och köra!!
Tävlingstiden 105min förekommer ofta i orientering men det är annorlunda att springa lidingöloppet på hårt underlag och under hög belastning. Har aldrig tidigare sprungit ett så långt lopp.
Jag åkte tidigt ut till tävlingsplatsen för att lämna vätska till ledare från Runacademy (som hjälpte mig med langning) och mor som skulle stå längs banan. Sen följde jag folkströmmen upp till starten vid kolltorps gärde. Häftigt att se alla andra många tusen löpare värma upp.
Jag hade satt upp ett resultatmål att springa under 1.45. Men annars som i andra löplopp har jag försökt att gå på känsla och springa avslappnat. I början av alla löplopp går det fort i början. Jag tog det rätt lugnt och hängde på Lars rygg. Allting fungerade riktigt bra tills 17-18km då benen sen verkligen sa emot.
Efter de branta utförslöpningarna och sedan direkt uppför kändes det i framsida lår. Det var väldigt muskulärt jobbigt under den sista biten. Inget som jag är direkt van vid.
Under hela loppet visste jag att jag låg bra med men aldrig att jag var bästa svensk. Jag kollade endast på klockan sista km då jag såg att jag skulle klara att springa under 1.45.
När jag sedan kommer in på upploppet och får höra att jag är bästa svensk kunde jag slänga upp armarna. Det var en häftig känsla att springa in på Grönsta Gärde som bästa svensk. Men det spelade verkligen ingen roll, för mig handlade det om att springa under 1.45 och springa ett bra lopp. Sen var det en bonus att bli bästa svensk på den tiden.
Timmar efter loppet låg jag och chillade på Grönsta gärde och njöt av min egen bedrift. Sen se alla andra som gick i mål denna fina höstdag i september är grymt! Bra jobbat och jag kommer tillbaka till LL.
Nu närmast springer jag orienterings-SM i helgen och sen senare Terräng-SM. Löpningen ger en gemenskap och just nu trivs jag väldigt bra i den. Vi ses i spåren!
På torsdagens träning hurrade de lite extra för John.
