Efter att ha sprungit ett marathon i 3 månader i streck (Vilket har inneburit att träningen inte har varit så hård däremellan) så är väl ärligt talat inte formen den bästa. Den är okey men inte på topp. Men när man är på botten så kan man bara ta sig uppåt!
Nu har iaf den hårdare träningen mot Lidingoloppet startat. Idag avslutades veckan med ett tröskelpass på omkring 50 minuter. Inget på max utan i ett tempo som är endast något ansträngande. Dock håller jag sämre fart än vad jag hade i våras trots samma ansträngningsnivå, men känner mig inte så orolig för det just nu. Måste bara ha lite tålamod och om någon vecka kan det till och med gå snabbare. Så är det med träning. Det går hela tiden upp och ner. Jag tror att man även måste vara nere i en dal för att kunna ta sig till en högre topp som ligger lite längre bort.
Jag vet att med rätt träning så kan jag komma tillbaka fort. Jag måste fokusera och framförallt gäller det att få till de hårda kvalitepassen. Det är dessa pass som blivit mest lidande då det har varit svårt att springa riktigt hårt när kroppen endast behöver återhämtning efter ett marathon.
Det spelar ärligt talat ingen roll hur många mil som jag springer i veckan – det gör mig verkligen inte bättre. Jag kan ligga och mala långpass på långpass utan att något händer. Utan det är de hårda pass där jag pressar kroppen som tar mig framåt. Det är då jag tänjer mina gränser och belastningen ökar.
Det var några veckor sedan som jag körde tröskelfart så pass länge som idag. Det kändes i benen på slutet och blev sedan mör efteråt. Men med tiden kommer dessa pass också kännas som en lek.
Bjuder på en svettig bild som är direkt efter avslutat pass.
