Har nyligen tagit ett helt galet beslut som man egentligen inte gör så här spontant med endast två veckor kvar till start. Har velat fram och tillbaka och ett tag hade jag bestämt att inte alls att göra detta. Det känns lite för maffigt, stort och tänk om jag inte klarar av det? Har sedan mestadels fokuserat träningen på att springa ett marathon på asfalt och det här är någonting helt annat. Men sen så blev jag övertalad av självaste världsstjärnan Emelie Forsberg och nu är jag anmäld och klar. Tävlingen går bara var fjärde år så det är ju inte att man direkt får jätte många chasner. Nu finns det i alla fall ingen återvändo. Om drygt 2 veckor springer jag mitt största äventyr någonsin. Jag ska då springa VM i skyrunning som innebär ett marathon i alperna vid Chamonix och runt Mont Blanc! Totalt ska 2511 höjdmeter bestigas – det är väl ungefär som att springa uppför Hammarbybacken 30 gånger plus att man då också ska runt ett marathon – Vad har jag egentligen gett mig in på?
Emelie Forsberg menade iaf att denna bana var lättlöpt och att den skulle passa mig. Jag gick på det.
Tror dock att vi har något olika definitioner på vad som är enkelt och vad som är tekniskt svårt och tufft. Emelie menar väl att det är tekniskt svårt när man behöver klätterutrustning medan jag när det kommer några stenar i vägen. Hon lyckades ändå övertala mig så nu utestår det att se vad Emelie kallar enkelt.
Men jag ser det mest som en häftig upplevelse. Jag har inga krav eller förväntningar. Det här är en helt annan typ av löpning som jag aldrig gjort så får jag äntligen vara en rockie. Kan ju i för sig oxå vara nyttigt så jag sedan kan förstå alla våra adepter bättre när de ska springa sina första lopp 😉
Målet är att klara allt helskinnad, helst utan att ramla, men framförallt att jag även hinner njuta av den häftiga naturen. Det kommer bli svårast för jag kommer säkerligen öppna för fort då jag inte är van att springa så här långt i bergen. Men jag försöker intala mig att det är bättre att springa lite långsammare och hinna se alla vyer än att ha alltför bråttom, vilket ändå kan vara något svårt när det ändå är ett VM som det handlar om. Vi får väl se under loppets gång vad som då känns viktigaste att prioritera.
Fick något av panik när jag idag läste banprofilen och insåg att banan totalt innehåller 2511 jobibiga och branta höjdmeter. Tror jag inte ens fått ihop så många höjdmeter under hela detta år. Så idag har jag tjuvtränat. Hur får man då upp höjdmeter i Stockholm? Jo man besöker så klart Hammarbybacken, upp på toppen och man har 90 höjdmeter! Idag lyckades jag med det fyra gånger – så då har jag bara omkring 2100 höjdmeter kvar…
