En stark fördel med löpning är att det är så enkelt att mäta sin prestation och se sin utveckling. Det ger ofta en väldig kick att slå sitt personbästan och att bli snabbare. Men samtidigt så är det också den största nackdelen med löpning.
Det är lätt hänt att löpningen tillslut enbart handlar om att slå personbästa. Så länge man går framåt och blir bättre så är det så klart jätte roligt. Ofta när man börjar med löpning så krävs det inte så mycket för att man faktiskt ska bli bättre. Du gör snabba resultat och det känns fantastiskt roligt. Man anmäler sig därför till ännu fler lopp för det ger sån kick att hela tiden springa snabbare och snabbare. Men efter ett tag så stannar utvecklingen upp. Du tränar mer än förut men gör inte längre lika stor utveckling. Det blir inte några personbästan längre. Här är det många som plötsligt tröttnar att springa. Det är helt enkelt inte lika roligt eftersom man inte längre slår personbästan trots att man tränar mer än aldrig förr.
Egentligen är det inte så konstigt att det blir svårare att bli bättre. Ju snabbare tider som du gör desto mer krävs helt enkelt för att du ska utvecklas. Du måste utmana kroppen ännu hårdare och träna ännu mera om du ska utvecklas. Men frågan är hur mycket det egentligen är värt att träna för att kapa några ytterligare sekunder?
Jag har själv hållt med löpning på elitnivå i över 17 års tid. När jag var yngre så var jaktan på att bli bättre det viktigaste. Känslan att slå personbästa ger en riktig endorfinkick och den känslan är magisk. När det sedan inte gick som jag ville så kunde hela livet kännas förstört och jag ville många gånger bara ge upp. Genom åren har jag lärt mig att tackla motgångar och idag kan jag ändå tycka att ett lopp är roligt även om jag springer flera minuter ifrån personbästan. Det finns alltid något i ett lopp som man ändå har gjort bra med tanke på förutsättningarna man har inför det loppet. Det hör även till löpningen att det också kan gå dåligt och att det är okej.
För mig är inte längre resultaten det absolut viktigaste. Om resultatjakten hade varit min största drivkraft så hade jag nog inte längre orkat fortsätta att springa. Det är självklart en fantastisk känsla att slå sitt personbäst, men jag skulle ändå springa även om jag inte tävlade. Det gäller att istället hitta glädjen och passionen i löpningen. Löpningen får mig att må så bra och gör mig glad. Jag gillar känslan att få pressa mig själv till max och känna hur kroppen får jobba. Jag gillar dagar där jag bara tar löpturen som den kommer och att bara njuter av att springa. De perioder genom åren då jag haft skador och inte kunnat springa har också varit de tyngsta och jobbigast. Jag försöker därför alltid vara tacksam att jag faktiskt bara kan springa och det viktigast är inte då hur fort eller långt jag springer.
Ett sätt att motivera mig i min träning är att våga prova nya saker. Att inte bara hetsa sig till tider och prestation. Jag har idag tävlat i allt som går att springa som löpare. Har tävlat på alla sträckor från 60 meter upp till ultralöpning på 90km. Jag har sprungit banlopp, asfaltslopp och konstiga lopp i skogen. Jag har sprungit bergsmarathon, vertikal kilomer och till och med sprungit snöskolöpning. Genom att prova nya saker och nya utmaningar så håller jag motivationen uppe. Hade fokus istället enbart varit att slå personbästan så finns risken att jag då hade tröttnat för länge sedan.
För hela Runacademys filosofi så är det just glädje och variation som är vårt främsta syfte som vi vill sprida. Självklart är det kul att se deltagarnas utveckling och att de blir snabbare coh starkare. Men det viktigaste är ändå gemenskapen vi får i gruppen och att deltagarna tycker det är så roligt att få prova på nya olika pass. Det viktigaste är inte att jaga snabba tider utan att löpträningen är rolig, då orkar man fortsätta i många år framöver.