På lördag står jag på startlinjen på Stockholm maraton. Ett lopp som jag tränat målmedvetet för under hela vintern med målet att springa mitt absolut snabbaste maraton samt få revansch från loppet 2013, som för min del slutade med magkramp där jag inte kunde göra mig själv rättvis.
Med mindre än en vecka kvar så börjar nervositet att komma påträngandes och med den börjar man bli nojig för det mesta. Har jag inte lite ont i hälen, är inte benen trötta, gör inte halsen ont, kommer jag ens klara av det?
Under fredagens pass kändes kroppen inte heller pigg och jag hade svårt att överhuvudtaget hålla min planerade maratonfart i passet, hur ska det här nu gå? Igår blev det därför helt vila med förhoppning att få en lättare känsla i benen.
Ett sätt att försöka lugna nerverna och ens tankar är att försöka se loppet ur ett nytt perspektiv. Vad är det värsta som skulle egentligen skulle kunna hända? Kanske att man inte skulle ta sig i mål eller att jag skulle springa långt mycket sämre än det jag hade hoppas på. Men det kommer jag inte direkt dö av och ingen kommer antagligen att hata mig för det. Så egentligen har man ju bara något att vinna på att springa loppet?
Jag kommer i alla fall göra allt jag förmår under loppet och mer än så är svårt att göra. Så vad ska man då egentligen vara nervös för?
johan vestöö skrev den 29 maj, 2016
nej precis, som du säger på filmen tänk på att man är där för att det är roligt!
lena ericson skrev den 31 maj, 2016
Jag håller alla tummar för dig Petra. Och som föregående talare säger; HA ROLIGT!!! Annars skulle vi ju inte springa över huvud taget 🙂