För drygt en månad sedan sprang jag Stockholm marathon. Efter loppet var det ren smärta och jag hade rejält ont i benen. Jag blev buren hem från målet och kunde inte ens gå på flera dagar. Benen värkte så fruktansvärt.
Nu i söndags sprang jag ett nytt marathon. Denna gång i bergen med dryga 2500 höjdmeter och det tog omkring 1h 30minuter längre än Stockholm. Dagen efter hade jag träningsvärk i muskler som jag knappt trodde existerade. För hur normalt är det att man får träningsvärk i rygg och armar av att bara springa? Det visar verkligen hur allround träning det är att springa i naturen i jämförelse på betong och asfalt.
Men den stora skillnaden var att jag kunde gå! Två dagar efter loppet och jag klarade inte bara av att springa utan även att ta mig upp på 1000 höjdmeter (både upp och ned) och var ute i omkring 3timmar. Efter maran var det en tillräcklig utmaning att ta trappan ner från lägenheten och ta sig ner de 5 höjdmeter till utgången. Asfalt sliter verkligen hårt på kroppen och våra kroppar är väl egentligen inte gjorda för att springa på det.
Och som jag njöt av gårdagens tur. Fokus var inte på att träna och få hög puls. Det handlade bara om att njuta och ta sig framåt. Detta ger mig energi och är rena avkopplingen. Ni borde verkligen testa själva att åtminstone byta ut några kilometer på asfalt till skog och lugnet.
