KebClassic är inte likt något annat marathonlopp. För det första finns det inga snitslar utan man ska hitta på egen hand med hjälp av karta. Sedan är det inte så lätt att springa om man inte är van vid denna typ av terräng. Det är nämligen massvis av sten och åter sten. Är du inte bra på att springa på lösa stenar med snö på, då tar det väldigt lång tid. Loppet blev därför riktigt tufft och var nog det svåraste maratonloppet som jag har sprungit.
Jag och min man Andreas hade innan start beslutat att springa loppet tillsammans och njuta mer av omgivningen än att stressa igenom det. Vårt stora mål för året är Swiss Alpine om 3 veckor och ville därför inte köra på för hårt. Bara för att man har nummerlapp på sig måste man inte alltid rusa allt vad man har. För mig kändes det också tryggt om vi kunde springa ihop eftersom han är orienterare och då räcker det för mig att hänga med.
Första delen av loppet var helt fantastisk. Underbar natur med häftiga berg, fina stigar och relativt lättlöpt. Vi öppnade i ett lugnt tempo. Tog en massa kort. Njöt. Skrattade. Livet kändes underbart!
Efter Svarta sjön vid 12kilometer började däremot hel-vetet. Det var sten, sten, snö, sten och snö. Dessutom blåste det kallt. Detta väntade i kommande 10kilometer. För mig blev det för svårt för att springa då jag är rätt värdelös att springa på blöta och vassa stenar. Så det blev mycket att gå och då blev jag kall. Fötterna blev som is i den kalla snön och det gjorde att det blev ännu svårare att få till några löpsteg på stenarna. Något frustrerande att inte kunna springa fast man är pigg.
Men allt som är jobbigt har oftast ett slut. Efter mycket klagomål från min sida kom vi äntligen på Kungsleden och det blev löpbart! Sista biten var magisk. Det var så vackert. Blev bara tvungen att ta en massa bilder. Trots att vi tog det lugnt så blev benen väldigt möra när man är ute så länge. De sista kilometrarna var därför sega, man ville ju vara fram. Men tillslut kom vi i mål efter 6h och 27 minuter. Tillsammans gjorde vi det. Så långsamt har jag aldrig sprungit på 43 kilometer. Det säger en del om terrängen.
Men tillsammans klarade vi av loppet. Vi var så nöjda att klara av loppet utan att vi kände oss helt slut. Det bådar gott eftersom vi imorgon planerar att bestiga Kebnekaise.
Någon som däremot hade väldigt mycket mer bråttom var vår ledare Niclas Sjögren som kom in på en fin tredjeplats. Han är bara så stark!
Grattis Niclas Sjögren till tredjeplatsen!
Bilder från dagens lopp:
