Just den frågan fick jag idag från en reporter från tidningen spring under en intervju. (Det är för övrigt en ny svensk löpartidning som ges ut nu på lördag och i nästa nummer kommer det vara ett reportage om Runacademy).
Frågan gjorde mig ställd. Visst jag ska springa Lidingöloppet nu snart men sen då – det har jag ärligt inte ens tänkt på.
För mig är det egentligen inte resultat och prestation som driver mig. Jag skulle ha sprungit även om jag inte tävlade. För mig är löpningen mycket större än att jaga tider. Det är självklart en viktig del att utvecklas och känslan att slå sig själv är oslagbar, men den känslan går också snabbt över och man vill enbart ha mer. Man får aldrig bli riktigt nöjd.
För mig är det viktigare att löpningen är min vän. Att jag har kvar glädjen i löpningen. Att det inte blir för mycket tvång och måste – för då tappar jag dess själ.
Vet ni förresten varför jag ställde mig på startlinjen på mitt första marathon 2011? Det var inte för att jag trodde att jag skulle springa särskilt fort eller att jag skulle visa något för någon annat. Det var för snart 4 år sedan som jag bestämde mig och jag tränade då ett gäng motionärer inför Stockholm marathon. De hade mycket frågor om loppet. Men hur skulle jag kunna ge bra svar om jag aldrig hade sprungit? Det var därför jag sprang, för att kunna ge bra svar när jag sedan fick frågor. Att jag sedan råkade att springa under 3 timmar på mitt första lopp var inget som jag hade som avsikt. Det råkade bara bli så.
Jag har i för sig alltid sprungit mycket -men inte alls lika mycket som de allra bästa i Sverige gör. Skulle jag träna ännu mer är jag rädd för att jag skulle tappa glädjen och att det skulle bli för mycket krav. För mig är det viktigare att jag kan springa i 20 år till med ett leende på läpparna och vara skadefri än att jag gör en kanontid på maran under nästa år och sedan tröttnar.
Av den anledningen så sätter jag inte upp alltför långsiktiga och stora mål. Jag tränar gärna målmedvetet men det får inte ta över allt annat. Och för mig skulle det faktiskt betyda mer att få ännu fler att hitta själen och glädjen i löpningen än att jag själv ska springa fort. Jag har därför egentligen högre planer och ambitioner med Runacademy än med min egen löpning.
Det viktigaste är att löpningen fortsätter vara min vän som jag älskar att göra.
