Idag var det tredje året i rad som jag sprang Tjurruset och det slutade med min tredje vinst.
I år var det helt klart den tuffaste banan av de gånger jag har sprungit. Det var inte enbart löpning utan rena swimrunloppet. För i år överraskade de inte bara med ett träsk – utan typ 5!!! Och här var det djupt, så det var lika bra att simma. Nästa gång ska jag ha simglasögon för då kan man crawla, lär tjäna mycket tid på det 🙂
Banan var i år den i särklass tuffaste som jag har sprungit. Det kan i för sig också bero på att jag denna gång sprang på söndagen, efter att typ 5000 pers sprang igår, vilket så klart innebar leråkrar, lerstigar och lera upp till öronen. Är så glad att jag valde mina Salomon Sense Soft Ground, de är verkligen gjorda för detta typ av lopp. Lätta och snabba med bra grepp. Dessutom sugs inget vatten upp av skorna utan man märker knappt av att de blir blöta. Om du vill springa fort i dessa typ av lopp, då kan jag varmt rekommendera dessa skor.
Jag är glad att jag även valde att springa med korta byxor. Det var ju inte ens särskilt kallt idag så var inga problem. Långa byxor suger endast upp en massa vatten och du blir både tung i löpningen samt mycket kallare. Huden transporterar bort vatten mycket bättre än tyg!
Nåväl, tillbaka till loppet. Banan var inte bara tuffare i år utan blev även utmanad av en orienterar tjej. Hon drog nämligen iväg i starten i ett sjukt snabbt tempo. Här hade jag svårt att hänga i och fick lov att släppa. Vid första kilometern ledde hon med nästan 50m.
Men det visade sig att hon fick slita för den hårda öppningen. Vid 2km kom jag ikapp och då kändes hon redan trött. Så jag gick om och gjorde mitt egna lopp. Riktigt starkt av henne att ändå hålla ihop loppet så bra trots den något för snabba öppningen, det är ju inte direkt vilken bana som helst.
Redan efter någon kilometer i loppet kom det första doppet. Ingen ide att här tveka för att det är kallt. Det var väldigt djupt så jag hoppade i och doppade hela mig från topp till tå. Nådde inte ens botten, inte för att jag är så lång men säger ändå lite. Fick kräla upp och att sedan springa efter att kroppen är genomkall och det går tungt.
Jag gillade annars årets bana. Det var mycket roligare än i fjol. Nu var det mycket mer Trail med knixigare kurvor, fina stigar och en del obanat. Dessa partier gillar jag som bäst och det som gjorde loppet så skoj.
Däremot var det kanske inte lika skoj med alla dessa långa diken som var fyllda med vatten. I år hade de nämligen maximerat dessa partier och jag tror det var minst 4 vidriga passager fylld på lera, djupt vatten och ännu mer lera. Kommer inte ihåg exakt men det kändes som det aldrig tog slut.
Kan väl erkänna att dessa diken inte är riktigt min styrka. Har längden emot mig och når sällan botten. Så jag får kräla mig fram och det är frustrerande att inte komma någonstans. När man väl kommer upp på fötterna så har man hamnat i en lerhög som suger en fast. Här kommer man typ ingenstans och det känns både stressande och oerhört tungt, jobbigt och slitsamt. Samtidigt har man ofta ett gäng åskådare som skrattar och pekar – men när man väl tagit sig igenom eländet känner man sig så nöjd över sig själv att man inte gav upp.
Hade ingen koll på banan och ingen aning om hur många träsk den skulle bjuda på. Så när man väl passerar det man trodde var det sista – då bjöds det på en till och sedan en till överraskning. Kändes som man aldrig skulle ta sig i mål.
Såhär får man ta sig fram i träsken när man är för kort för att bottna:
Det var därför extra skönt när man äntligen kom till målområdet. Nu skulle man enbart över en del militärhinder – kan lova att man inte är riktigt lika smidig och spänstig efter 9km lerlöpning. Det gäller att då bara överleva. Peppa sig själv och inte tveka så mycket.
Upploppsrakan var härlig. Det var mycket folk och det fanns tid att bjuda på sig själv. Jag körde klappen med alla först på ena sidan, sedan fick man vända för att ta nästa sida. Stämningen är verkligen på topp då det är mycket folk som hejar. Stort tack till alla påhejningar under loppet – det hjälper verkligen oerhört mycket.
Jag måste säga att jag är grymt imponerad över alla som klarade årets lopp. För det var verkligen tufft. Det var flera gånger som det kändes som man aldrig skulle klara det då man knappt tog sig framåt. Fick slita hårt. Är därför väldigt imponerad över alla som klarade årets bana. Såg flera äldre damer som slet sig i mål och var helt leriga från topp till tå. Så starkt gjort!
Även om jag vann så är alla som klarade loppet en vinnare. Det är inte
alla som skulle klara av det här utan den här milen är bland den tuffaste och skitigaste du kan göra. Såtill er alla som sprang – sträck på er och var nöjda! Ni har gjort en strålande insats.
Gillar du dessa typ av lopp och vill springa ett liknande innan året är slut?
Kan då tipsa om Nordic Extreme Running som går på Gotland samtidigt som Gotland Grand National. Jag var där i fjol och det är faktiskt mysigt att få komma iväg till Gotland i November 🙂