Vasaloppet har alltid varit något extra speciellt för mig. Jag kommer själv från Mora och det var väldigt stort att heja på åkarna när jag var yngre. Jag har alltid tänkt att jag någon gång i mitt liv också ska komma i mål efter 90km slit.
Att komma i mål på gårdagens lopp väckte därför många känslor. Att lilla jag klarade av att springa i hela 90km känns fortfarande obegripligt. Trodde aldrig att det skulle vara möjligt. Jag har efter målgång fått lov att nypa mig i armen flera gånger för att överhuvudtaget tro att det är sant. Att jag dessutom skulle kamma hem tredje platsen i den tuffa konkurrensen med en tid på 7,34 hade jag inte ens vågat drömma om. Det är något av den största bedrift som jag har klarat av som löpare. Men vi tar hela loppet från start.
Jag är inte särskilt morgonpigg men just denna lördag så studsade jag nästan ur sängen när klockan ringde vid 03:15 mitt i natten. Jag var nervös och taggade, skulle jag klara av detta? Det var dags för frukost och sedan att ta sig till starten som var redan 05:00.
Starten var magisk denna kyliga morgon. Stämningen var obeskrivlig och alla var väldigt förväntansfulla. Jag hade inte värmt upp något innan start och kände mig rätt seg och kall de första kilometrarna. Det var dessutom enbart asfalt svagt lutande uppför. För mig blev dessa kilometrar rätt så tuffa då kroppen inte alls var vaken.
Efter Smågan (där jag även tryckte i mig en halv banan) så vände det när vi kom in till fina skogspartier och helt underbara stigar. Sträckan till Mångsbodarna var verkligen magisk då man samtidigt möttes av soluppgången. Väl i Mångsbodarna belönades jag av en Chokladboll som min sambo och främsta supporter Andreas Beskow servade mig med. Loppet hade nu äntligen startat på allvar då jag hade tagit mig de första 2 milen.
Jag matade vidare på i mitt egna tempo. Bytte några ord med några medlöpare, stannade någon gång för en kisspaus och kilometrarna flöt på fort utan att jag hann tänka så mycket. Stor fokus var att hela tiden äta och dricka för jag var livrädd att jag skulle gå i väggen och bli helt tom på energi.
Passerade marathon på 3,20 och plötsligt var jag i Evertsberg och hade sprungit halva sträckan. Lika snabbt passerades 47km och nu var jag ute på okänd mark. Innan loppet hade jag sprungit 47km som längst och varje kilometer jag tog var nu ett nytt längdrekord. Den gången jag sprang 47km var jag helt mörbultad och slut, men nu kändes benen fortfarande pigga.
Vid nästa kontroll var jag vid Oxberg och jag blev riktigt glad när jag såg skylten på 29km. Det här ska bara gå.
Men sen så blev det tuffare. Det kändes som det var längre mellan kilometerpasseringarna och benen blev allt tyngre. Jag kände mig pigg i flåset men benen kändes som två stockar. I varje nedförsbacke gjorde det fruktansvärt ont så jag nästan längtade till att det skulle komma en backe uppför.
Plötsligt skuttade en massa pigga löpare förbi mig. Hade jag tappat så mycket och hur kunde de vara så pigga? Det visade sig sen att det var de som sprang klassen 45km som hade startat något efter oss. Men det var ändå mentalt jobbigt att hela tiden bli omsprungen speciellt då jag började bli så trött.
Det kändes nu som jag stod still och jag kom aldrig till Hökberg. Nu började jag även bli på dåligt humör. Stackars min främsta supporter Andreas som fick då en rejäl utskällning vid nästa träff då han råkade tappa min gel i marken och jag fick lov att stanna och plocka upp den. Något som jag inte hade energi till. Fick lite dåligt samvete att jag var så grinig, men inte så lätt att kontrollera sig själv när man börjar bli trött.
Det var en befrielse att äntligen komma till Hökberg. Nu ska jag bara ta mig i mål om det nu ska innebära att jag går resten av biten. Sedan började den riktiga kampen.
Varenda steg gjorde nu ont och varje nedförsbacke var en pina. Varje kilometer kändes som tio och jag kom aldrig framåt. Kämpa kämpa ge inte upp, gick som ett mantra i huvudet. Jag ska klara hela vägen.
Efter mycket kamp och onda ben nådde jag äntligen Eldris. Nu var det bara 9km kvar. Det är ju ändå ingenting när man sprungit i 81km. Även om det inte var långt kvar så hade krafterna tagit slut. Det gick inte fort men jag tog mig framåt. Nu gäller det att bita ihop sista biten. Men oj vad jag fick slita.
Plötsligt ser jag 5km skylten. Snart kommer jag till Hemus och partier som jag har sprungit på så mycket när jag var liten. Ändå kände jag knappt igen mig. Tror jag var för trött för det.
Vid 3km kvar ville jag bara vara i mål. Varje meter gjorde så ont i benen. Jag ville bara stanna och grina. Men jag tvingade mig att samla mig själv. När det äntligen stod 1km på skylten kändes det så nära men ändå så långt borta. Jag var så trött och slut och ville bara i mål. Hur långt är det kvar egentligen? Uppför en brant kulle skulle jag tydligen också.
Men sedan var den där så ståtlig och fin. Jag pratar då så klart om Mora klockan. Jag kände mig helt rörd och fick rysningar i kroppen när jag såg upploppet framför mig. Jag kommer att klara av detta. Jag kommer ta mig i mål!
När jag väl kom upp på upploppet och hörde speakern skrika mitt namn fick jag extra energi. Känslan att springa de sista 100m var känslosam. Av ren glädje fick jag lov att sträcka upp händerna, göra High five med publiken och le. Den känslan var magisk och något jag aldrig kommer glömma. Jag klarade springa hela Vasaloppet och att dessutom göra det som tredje bästa dam på 7,34 hade jag aldrig vågat drömma om.
Stort grattis också till vår ledare i Umeå Lars Kolmodin och vår medlem Camilla Tärnler som också tog sig i mål i Mora. Imponerande av Jonas Buud att kamma hem vinsten på sjuka 5,45h som motsvarar en snitt tid på 3,49min/km.
Mitt supporterteam i form av Andreas och min syster och mor som tog emot mig i Mora.
Välbehövlig massage. Kan fortfarande inte gå dagen efter…
Kul att träffa på fler i Mora. Träffade bland annat Malin Brandt som var den ledaren som en gång i tiden pushade mig att börja springa när jag var tio år. Kul att hon nu såg mig gå i mål i Mora. Utan henne hade jag kanske inte varit här jag är idag!
Vår ledare i Umeå Lars Kolmodin gjorde en fantastisk insats och kom in på 7,45h.
