Det som är så fantastiskt med löpning är att det kan varieras på så många olika sätt. Du kan springa fort och kort, i backar, i trail och väldigt väldigt långt.
Det jag nu känner mig mest stolt med som löpare är att jag i och med målgången i Ultravasan förra helgen har vågat tävlat på allt som går att springa från 60m till ultralopp på 90km. Jag vet hur mjölksyran känns efter ett 400m lopp och hur den känslan skiljer sig mot sista kilometrarna i ett ultralopp. Har tävlat i 100m, 200m, 400m, 800m, 1500m, 3000m, 5000m, 10km, halvmaraton och maraton. Jag har dessutom sprungit 100m häck, 400m häck och hinder samt en massa tokiga lopp som tjurruset, bergslopp, en vertikal kilometer och skyrunning. Räknas även snöskolöpning som en löpsport? Det har jag i alla fall också sprungit.
Som löpcoach och inspiratör tror jag det är en ovärderlig erfarenhet att själv ha provat på allt. Det går inte att läsa i en bok hur det är att springa ett ultralopp eller hur det skiljer sig mot ett 800m lopp. Man måste göra det själv för att faktiskt veta hur det är.
Många löpare är idag rädda för att prova nya distanser eller nya typer av miljöer. Man springer enbart det man vet att man behärskar och kan prestera på. Men hur ska man veta vad man tycker är roligast om man inte vågar prova nya saker?
För att utvecklas som löpare anser i alla fall jag att det inte bara handlar om att springa snabbare tider. Det handlar lika mycket om att testa nya sträckor, miljöer och tänja sina gränser.
