I helgen avgjordes Kullamannen Trail i Skåne vilket består av flera traillopp från 12,8 km till över 161 km på vackra, vilda Kullaberg. Kullamannen är mer än ett vanligt terränglopp. Den äventyrliga banan går längs vindlande smala bergsstigar, enastående utsiktsplatser över hav och land, branta stup och genom de vackraste av bokskogar. Årets banor var Svart bana på ca 13 km, Dödens Zon på 22 km och 1000 höjdmeter, Dubbeldöden som är 2 varv av Dödens zon samt Kullamannen Ultra + 100 miles som består av ca 16 mils löpning.
Vi hade många Runacademylöpare på plats och vi har med spänning följt och beundrats av deras insatser! Vi har pratat med några av dem som sprang i helgen för att höra om deras upplevelser. Här ger vi er en redogörelse.
LAILA ÖJEFELT, KULLAMANNEN ULTRA 100 MILES
LEDARE BORLÄNGES LÖPARGRUPP
Laila är en ultralöpare av rang och hon är ingen främling för de riktigt långa distanserna. Varje lopp kommer dock med sina egna utmaningar och man vet aldrig hur kroppen ska reagera. Laila sprang den längsta distansen över den tuffa distansen 100 miles. Banan gick på Skåneleden genom 12 fantastiska naturreservat längs vackra åsar och kuststräckor. När dygnet är slut har du tillryggalagt drygt 16 mil och fått ca 4300 höjdmeter i benen.
Hur lång tid kan det ta att springa 100 miles? Laila gjorde det på fantastiska 25:32:25 och sprang med det in som 3:e dam!
”Banan är vacker, spännande och utmanande. Att jämföra med alplopp är ju svårt, men för att vara i Sverige är det en otroligt intressant bansträckning. Den stora utmaningen för mig och många andra var att det är så flackt och lättlöpt den första halvan av loppet – längs strandängar och inbjudande lövskogsstigar. Det gäller att inte ta ut sig redan där för sedan kommer den andra halvan som i vissa delar är tekniskt betydligt mer krävande och en varvbana som bland annat bjuder på en riktigt grym uppförsbacke – man undrar hur i all världen någon kom på att dra bansträckningen rakt uppför en brant slänt med sten, jord och löv? Så brant att de satt upp rep att hålla sig i! Men det tuffa för många är nog ändå att ta sig ut från varvningen – från värme, omtanke och vila – ut i mörker och hårt jobb. Inte mindre än tre varv som för de allra flesta tog mer än fyra timmar per varv!
Starten är lika mäktig som UTMB när Kullamannen själv kommer klädd i rustning på sin springare och utan ett ord blickar ut över den förväntansfulla skaran av löpare och sveper sin lans över oss – antingen som en välsignelse eller en förbannelse! Valet är ditt eget!
För att klara loppet gäller det att ha gjort både sin mängdträning, sina långpass och tränat backe – både upp och ner! Och att trivas i terräng är ett absolut krav!
Det var inte min dag eller mitt lopp – men någon riktig dipp hade jag egentligen inte. Jag blev jättetrött en stund, jag trillade och slog mig illa (på en slät grusgång) i höften, slog mig i ena knäet och underarmen, skrapade upp händerna och slog sönder vattenflaskorna. Jag klev rakt ner på en trasig spång och slog mig i andra knäet, flera av mina vätskeflaskor gick sönder, jag var illamående emellanåt och fick kramp i ett lår – men jag var där för att springa hela loppet så det var bara en fråga om hur lång tid det skulle ta. Det är en rätt skön känsla att inte behöva slåss mot demonerna som försöker få dig att kliva av. På Kullamannen fanns inte det valet.
Att vila på ett så ”kort” lopp som Kullamannen känns bara jobbigt. För ju längre du stannar på kontrollerna desto längre tid tar det innan man kommer till mål och verkligen får äta, vila och njuta! Just keep going!
Att springa förbi Kullens fyr i mörkret alldeles ensam under natten när vinden slet i kläder och hår var en enorm upplevelse. Stjärnhimlen var så otroligt klar! Och sen möta gryningen – de första solstrålarna genom ett gyllne lövtak i skogarna efter Mölle. Det hela toppades av den enorma lycka jag kände de sista fyra kilometerna från Fyren tillbaka till Mölle och målet. Man springer med havet brusande vid sidan. Leendet ville aldrig ta slut! Det är coolt att det finns ett sånt här mäktigt och häftigt lopp i Sverige!”
MATHIAS NILSSON, SVART BANA
DELTAGARE I LUNDS LÖPARGRUPP
Mathias springer med oss i Lunds löpargrupp och är nu inne på sin andra termin. Han gillar konceptet och tycker det är extra härlig när de peppar varandra vid olika lopp som t.ex. Kullamannen, där de var många från gruppen som sprang. Han är 45 år och började för ca 3-4 år sedan motionera på en regelbunden basis. Redan 2016 deltag han i sitt första Kullamannen. Då blev det 10 km men i år var han redo att ta sig an utmaningen med Svart bana – alltså runt 13 km kuperad terräng. Här berättar han om sitt lopp!
”Med tanke på mitt tidigare lopp för 2 år sedan och en tid då på ca 1h och 25 min på milen så var årets mål att komma in under 2 h (och gärna under 1h 45 min). Jag hade blivit tilldelad att starta i första startgrupp, så det kändes lite härligt att vara först ut. Ännu häftigare kändes det när ”Kullamannen” kom ridande på häst och red före oss när starten gick. Ganska snart skulle benen få jobba ordentligt. Under de första 20 minuterna gick det nästan bara uppför, från havsnivå till ca 160 m över havet. Trots att vi har haft backträning så var det inget mot dessa backar.
Efter den initiala ”chocken” och uppmuntrande ord som ”Nu blir det inte högre!” så vet man ändå att man har en hel del kvar att springa, både nerför och uppför. Det som hjälper en på Kullaberg är den fantastiska naturen och, i år, det bra vädret. Men även ledarna från Runacademy Lunds ord ringande i huvudet, ”Upp med blicken”, ”Medaljen på bröstet”, ”Snabba steg istället för långa”, ”Ägg i händerna” också den där ”5-kronan mellan skinkorna” hjälpte. När jag blir trött är det skönt att veta att jag kommer ihåg dessa uttryck och man kan börja tänka teknik istället för att tänka på ”åhhh, vad jag är trött”. Och ännu mer taggad blev man av de som stod längs spåret och hejade på.
Efter ca 1 timmes löpning var jag framme vid Kullens fyr, och just denna dag visade sig Kullen från sin absolut bästa sida. Huvudet satte igång att räkna, ja, om allt stämde så skulle det inte vara några problem att klara 2 h och jag skulle också kunna klara 1 och 45. Men det gällde fortfarande att ta det lite lugnt så man orkade. Nu var det mest utför men det var mycket löpning på stenar och klippor. När jag kommer fram mot slutet av banan och tänker ”Nu är det bara 1 km plant kvar, nu kan vi dra på lite, sista biten” men ack nej, då står det funktionärer och pekar att vi ska upp för den första backen igen och säger ”Kom igen, sista backen”. Jojo, sista backen. Minsta höjdskillnad känns nästan som att man bestiger ett berg, efter några småbackar så kommer det hägrande målet.
Efter 1 timme och 34 minuter kommer jag i mål, 10 minuter före mitt ”drömmål”. Jag får min Kullamannen medalj och är stolt över mig själv. Årets omgång drog över 2200 deltagare, det säger lite om hur stort det blivit. Den som vill delta får verkligen anmäla sig snabbt för att få en plats. Redan nu är jag anmäld till nästa års Kullamannen Svart bana och till nästa år har jag redan ett nytt mål.”
KIKI SOLENDER OCH RIKARD PRÜZELIUS, KULLAMANNEN ULTRA 100 MILES
DELTAGARE I KUNGSHOLMENS LÖPARGRUPP
Kicki och Rikard stod för en riktigt stark laginsats då de sprang tillsammans och hjälpte varandra genom de svackor som uppstod under loppet. Kiki och Rikard sprang i och med detta lopp sitt allra första 100 miles-lopp vilket inom Ultra-kretsar är en klassisk och eftertraktad distans att ta och häftigt att de fick dela upplevelsen.
NÅGRA AV DE ÖVRIGA RUNACADEMYLÖPARE SOM SPRANG KULLAMANNEN I HELGEN: