När man bor i Stockholm är det lätt att man alltid känner sig stressad. Det är alltid mycket folk i rörelse, trängsel, ljud och alla har alltid bråttom. Det är lätt att då stressa upp sig fast man egentligen inte har bråttom. Att man får panik av att stå i kö, att hela dagen känns förstörd om man får vänta hela 4 minuter till nästa tunnelbana eller att man blir väldigt irriterad när man inte kommer fram när det är folk ivägen överallt. Allt detta gör att det är lätt att känna sig stressad fast man egentligen inte har bråttom. Det gör att man skyndar sig fast man egentligen inte har någon tid att passa. Det gör att man känner hur hjärtat slår, svetten rinner och adrenalinet brinner fast egentligen utan en anledning.
Jag har tidigare verkligen inte gillat att vara i centrum av stan just på grund av att jag själv blir så stressad. Har därför försökt att undvika platser Sergelstorg, Drottninggatan och centralstation då det oftast är värst i dessa områden. Men igår märkte jag en skillnad för första gången när jag var på stan. Det var inte mindre folk och inte mindre stress, men jag kunde hantera det på något annat sätt.
I september detta år fick jag ett varningstecken då jag plötsligt tuppade av på flyget på väg till Luleå. Troligtvis hade det blivit för mycket av allt och jag tog detta verkligen på allvar. Att ha grundat hela Runacademy har inte varit en enkel match utan krävts väldigt mycket jobb. Många sena nätter, tidiga mornar och alltid något som måste göras. Ingen tid för varken vila eller återhämtning, något som de flesta som startar eget säkerligen kan intyga. Under det första året kan jag knappt räkna på en hand hur många dagar som jag inte jobbade. Det var nämligen jämt och då snackar vi inte mellan 08-17:00 utan långa dagar.
När jag tuppade av på flyget i Luleå och fick både syrgas samt ambulans till sjukhus så var det en rejäl varningsklocka för mig. Det funkar ett tag att leva i 120% men inte alltid. Det var dags att göra en ändring.
I höstas anställde vi därför Therese som kunde avlasta mig på en hel del jobb. Vi blev även mer restriktiva på vad vi egentligen klarar av och blev bättre på att tacka nej. Jag tvingade även mig själv att gå ner på heltid, vara helt ledig på helger och lära mig själv att bara vara. Slappa framför tv:n, ha tid för att inte gör någonting och tid för att spela spel och umgås. Har även lärt mig att säga nej, jag kan inte vara med på allt. Denna höst har jag för första gången på flera år hittat en balans och känner att allt då blir mycket roligare.
När jag därför var på drottninggatan igår och omringad av flera tusen människor där många var irriterade, stressade och hade bråttom, så kunde jag ändå stanna upp. Det gjorde inget att jag fick stå i kö länge, att kassören dessutom var seg och skulle slå in allt till julklappar så det tog ännu mer tid eller att jag missade tåget och fick vänta en kvart till nästa. Inget stressade upp mig. Det var som jag för första gången hade ett inre lugn som ingen kunde ta ifrån mig.
Mitt på stan på Drottninggatan utan att känna sig stressad.
En av de värsta platserna i Stockholm är gången mellan tunnelbanan och pendeltåget. Alltid smockat av folk. Här kunde jag till och med stanna upp för ett tag och andas. Ta ett kort och kolla på alla människor. Tänk vad sjukt många människor vi är och alla så fokuserade i sina egna tankar.