Jag känner hur pulsen slår hårt, benen brinner av mjölksyra och jag har bara några sekunder upp till toppen av backen. Sekunder som känns som evigheter då det snarare känns som kroppen står helt still på grund av all mjölksyra. Helt färdig kommer jag äntligen upp till toppen och får pusta ut. Men inte särskilt länge för sen ska jag nerför backen och springa upp igen. Totalt 8 gånger. För varje gång jag ska ta mig upp så blir det tuffare och tuffare. Det är ren smärta som ska genomplågas för att jag helt enkelt ska orka hålla samma tempo. När jag äntligen når den sista intervallen är jag totalt slut. Känner hur jag mår illa och det är jobbigt att bara stå upp. Varför utsätter man sig egentligen för detta?
För visst är det jobbigt och under de tuffaste passen får jag slita hårt. Speciellt då jag på dagens backpass fick sällskap av min kollega Johanna Bäcklund, då gäller det att springa riktigt fort för att hänga med. När hela kroppen skriker sluta så har man ändå en inre kamp som får än att fortsatta. Trots att benen nästan viker sig. Även om jag egentligen avskyr att pina kroppen så är det något som gör att jag samtidigt gillar den känslan. Det är en speciell känsla att helt enkelt få köra skiten ur sig och utmana sina gränser. Dessutom vet jag att det är dessa pass som behövs för att jag helt enkelt ska bli ännu starkare och bättre.
Innan passet är jag nästan alltid lite smått nervös. Inte för att jag egentligen har några krav på att prestera utan för jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Ändå kör jag stentuffa pass flera gånger i veckan och varje gång känns det alltid lika jobbigt innan passet. Men känslan efteråt är däremot det motsatta.
Efteråt är man bara så stolt och glad. Jag lyckades åter utmana mig själv även om hela kroppen skriker stopp. Det är nog därför som jag om bara någon dag är på dig igen och pressar kroppen till max. Jag vet hur skönt det är efteråt.
Att kunna pressa sig hårt på träning är något man behöver öva på. Det underlättar att då springa med andra. Om jag kör själv är det lätt att bli bekväm och dra ner på tempot när det börjar bli jobbigt.
Det krävs även att man kör en hel del pass innan man lär sig att tänja på kroppens gränser och det är viktigt att kroppen även får återhämta sig efter passet. Men det är en häftig känsla att inse att även om man är helt slut så orkar man ändå en till omgång. Du orkar nämligen alltid mer än vad du tror.