Jag är så tacksam att jag har löpningen. Den hjälper verkligen till att trösta under svåra tider. När allt känns hopplöst, svårt och jobbigt så hjälper den alltid till. Efter en löptur känns det trots allt lite lättare.
I lördags hände det som absolut inte fick hända. Min älskade hund Ludde hoppade helt oprovocerat på min son och bet han i ansiktet. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Efter denna händelse så fanns det tyvärr inget annat alternativ än att låta Ludde somna in. Jag har aldrig varit så ledsen och förtvivlad. Min närmaste löpvän är nu borta. Saknaden är stor.
Det har varit några tunga dagar med mycket tårar och förtvivlan. För mig var inte Ludde bara en hund. Han var en familjemedlem som alltid följde med mig vid min sida. Han hade sådan livsglädje och energi. Vi har umgåtts under nästan varje dag i tre års tid. Det känns tomt att han nu är borta.
Under den här svåra tiden så är det extra viktigt för mig att kunna springa. Det är min form av meditation där jag kan reflektera över allt som hänt samtidigt som jag kan få utlopp av mina känslor genom att få pulsen att rusa. I söndags trodde jag även att löpningen skulle försvinna från mig. Under en löptur lyckades jag nämligen ramla och slå i ena knät. Det gjorde fruktansvärt ont och jag kunde knappt gå resten av dag. Allt kändes då extra hopplöst.
Idag har det däremot varit en extra bra dag. Jag har kunnat springa utan att haft ont någonstans. Dessutom har jag kunnat springa två gånger. På tisdagar är jag nämligen hemma med min son Filip. Vi hade läkartid idag för att kolla till hans öga efter skadan. Så jag sprang med honom i vagnen till mottagningen och sedan sprang vi hem. Totalt blev det 18 km.
Detta gjorde min dag och jag känner mig gladare än på länge. Är så tacksam att jag har löpningen och kan springa då den verkligen hjälper till för att msn ska läka. Utan den hade allt känts extra jobbigt. Så stort tack för att jag kan springa!
Majken Bäckström skrev den 5 november, 2019
Åh så jobbigt <3 jag sänder en varm kram till dig och du tog rätt beslut. Du får tänka på de fina stunder som ni har haft tillsammans i <3
Åsa skrev den 5 november, 2019
Jag lider med dig Petra. En sådan sorg har man med sig hela livet. Var med om precis samma sak med en av våra två hundar, han bet aldrig ett barn men mig. Att ta det svåra beslutet när man måste är bland det värsta. Skickar dig massor av kramar & hoppas din son repar sig bra! ❤️
Anna Johansson Barath skrev den 30 november, 2019
Hej. De hände nått likande med vår 3 åriga hund. När min dotter var 2år. Vår hund var en korsning mellan en papillon och cavalier.
Han bet en förbi passerade kvinna oprovocerat. Han morrade åt dottern vid veterinär besöket. Så veterinären sa tydligt. Att jag inte verkade oklok (knäpp) utan hunden är inte frisk. Ta bort honom innan olyckan är ett faktum. Skulden finns jämt men valet var rätt. Tror i efterhand att han fick sjukdomen då hjärnan blir större än kraniet. Som drabbar den typen hundar(o enligt bilden på din hund, ev honom med.
Känner med dig Anna