Alla kan säkerligen hålla med om att det är skoj att slå personbästan och att få känna att man blir bättre. Men jag tycker själv att det inte är det viktigaste som löpare. För mig är löpning så mycket mer än prestation. Det får mig att må bra, gör mig på gott humör och ger en inre harmoni.
Ändå är det lätt att enbart fokusera på resultat och när det inte går som man vill så är det lätt att tröttna. Det är lätt att då glömma varför man egentligen springer och att man tappar motivationen.
På min senaste löptur blev jag påmind om varför jag verkligen älskar att springa. Efter ultravasan som gick för över 3 veckor sedan har min kropp inte mått så bra. Jag åkte dessutom på en förkylning och har knappt tagit ett löpsteg. De få löpsteg jag har tagit har enbart känts som bly och inte alls särskilt roligt.
Men nu så svarade äntligen kroppen och jag kunde springa. Det gick inte särskilt fort och ska jag vara ärlig så vet jag inte hur långt eller hur fort jag sprang. Men glädjen fanns där och det var sån frihet att bara få springa. Utan krav och utan måste. Att bara få släppa allt annat och bara få vara här i nuet. Njuta av varje steg, vinden mot ansiktet och få känna hur pulsen slår. För mig är det den känslan och friheten som är det bästa med löpningen. Att prestera kan vara roligt men det är inte därför som jag springer.
Varför springer du?
