När jag började med löpning var det 800m som gällde. Två varv på en friidrottsbana och tempot var högt från start. Här snackar vi sprudlande mjölksyra och ren smärta. Här jagade man sekundrar och hundradelar. Kommer ihåg att jag då tyckte det var väldigt jobbigt att ibland springa något gatlopp på 5km och så långt som 10km sprang jag aldrig. Jag var medeldistansare och det var där jag var bäst på och som jag identifierade med. Det gick också strålande bra och jag kommer så väl ihåg när jag tog mitt första JSM guld på 1500m. Jag knep det genom en spurt och det var en hård kamp. Glädjen var enorm efteråt. Efter det har jag tagit många fler SM-medaljer och sprungit några juniorlandskamper. Detta är snart tio år sedan.
Glädjen i löpning och strävan att bli bättre är fortfarande lika stor. Men idag springer jag distanser och tävlingar som förut inte ens existerade i min fantasi. Skulle någon säga då att jag tio år senare skulle springa extrema maratonlopp i bergen så skulle jag aldrig tro på det. Det är knappt att jag tror på det själv. För även om jag springer extrema lopp efter det andra så är jag fortfarande medeldistansare i mig. Jag har svårt att se mig själv som en traillöpare eller ens som långlöpare. Jag ser det mer som att jag gästspelar på nya distanser. Detta trots att det var över fem år sedan som jag sprang ett banlopp.
På något underligt sätt så identifierar jag mig lättare med den känslan och synen på mig själv som jag är uppväxt med. Jag tror att det kan vara därför som mitt självförtroende för att springa i teknisk svår terräng är rätt kasst. Jag intalar ofta mig själv att jag är för långsam på att springa när det är rötter och stenar just för att jag inte sprungit i sådana miljöer i min uppväxt. Men så dålig som jag ser på mig själv kan jag ändå inte vara. Det bevittnar väl ändå en 11:e plats på ett VM. Så är det inte märkligt hur ens uppväxt och synen på oss själva under den perioden av livet verkar ha betydelse?
Jag tänker då sedan på hur det är för många av er som började med löpträning sent i livet. Ser du dig som löpare? Eller är du fortfarande fotbollsspelaren som bara springer utan boll? Eller orienteraren som springer utan karta? Eller skidåkaren som enbart underhåller formen på sommaren?
Egentligen är det dumt att kategorisera in sig själv på det här sättet. Det är så lätt att låsa sig själv och sätta begränsningar och tänka att man inte klarar av vissa saker för att man inte har gjort det så mycket tidigare. Speciellt då det egentligen inte har någon betydelse.
För det du gör för stunden det är du. När du springer är du löpare. När du spinger trail är du traillöpare. När du springer långt är du långlöpare. När du springer ultra är du ultralöpare. Svårare än så är det egentligen inte.
