Då är löparåret 2015 över och som tradition så är det dags att summera det gångna löparåret. För mig har det varit ett spännande löparår där jag antagit många nya utmaningar och på så sätt växt som både löpare och människa.
När året startade var jag i min sämsta löpform på säkert flera år. Allt kändes tungt och jobbigt. Jag hade varit mycket sjuk och slarvat med träningen under hela den hösten. När det kommer till löpning så får man oftast de resultat som man förtjänar. Kondition är färskvara och om man inte tränar så blir det inga bra resultat. Svårare än så är det faktiskt inte. Trots min halvdåliga form så tog jag mig igenom Winterrun och det på flera minuter långsammare än vad jag egentligen borde prestera, helt ärligt har jag nog aldrig sprungit så långsamt på ett millopp tidigare.
Efter några veckors träning lyckades jag i alla fall hålla samma tempo under ett halvmaraton i Prag när jag staplade in på 1,25, men det var fortfarande omkring 6 minuter långsammare än vad jag hade året innan. I detta läge är det lätt att glömma bort sina forutsättningar och enbart jämföra sig mot det man tidigare har gjort. Det är lätt att då ge upp, bli knäckt och tycka att löpning är trist och tråkig. Men om det är något som jag lärt mig efter 15 år som elitlöpare så är det att se det som är positivt i varje lopp och att blicka framåt. Inte jämföra sig mot det man tidigare har gjort utan istället se vilka möjligheterna som man har framför sig.
I Prag så utmanades jag av min sambo Andreas och lyckades i alla fall ha han efter mig i mål 🙂
För att motivera mig extra för att komma igång med träningen på allvar så kände jag att det var dags att anmäla mig till en ny utmaning. Jag ville prova något helt nytt där jag inte behövde jämföra mig med gamla prestationer. I hela min löparkariärr har jag egentligen aldrig sett mig själv som en långdistanslöpare och att springa ultra har jag många gånger sagt att jag aldrig i hela mitt liv ska göra. Trots det så lockade Ultravasan och mycket för att det gick på hemmaplan i Dalarna. Utan allt för mycket eftertanke så var jag plötsligt anmäld, vad hade jag nu ställt till med? I samma veva fick jag reda på att jag blivit uttagen att representera Sverige i VM i bergslöpning och det enbart några veckor innan själva ultran, hur skulle det här gå och jag som dessutom var långt ifrån form?
Nu var det dags att komma igång med träningen på allvar!
Med nya mål i sikte så höjdes motivationen och jag började att träna mer målinriktat. Det var skönt att då kunna ”jogga” runt Göteborgsvarvet 2 minuter snabbare än i Prag och känna att träningen gav resultat, men jag hade fortfarande långt kvar till form. Men det där med form kan komma när man minst anar det och vända lika fort. Det är något som jag verkligen har lärt mig från det här året. För endast några veckor efter Göteborgsvarvet så började jag från ingenstans att springa snabbare på intervaller på träning än vad jag någonsin har gjort. Formen bara kom som ett brev på posten och det var som att det blev stor skillnad på bara en vecka. Jag var rusktigt stark och ville inget hellre än att tävla. Men när jag var som starkast så fanns det inget lopp som tajmade, synd för jag hade gärna vilja veta hur snabb jag egentligen var just då.
Glad efter målgång på Göteborgsvarvet
Istället väntade VM i bergslöpning och det innebar ett maraton i bergen som stortsett enbart var uppför. Det var dessutom hög höjd och över 30 graders värme. Inget som man direkt var van vid från Sverige. Jag gick helt in i väggen och påverkades starkt av både den höga höjden så väl som värmen. Har aldrig fått slita så mycket i ett lopp som jag gjorde då. Tänk dig själv ett marathon som enbart är uppför och att efter halva loppet vara helt slut, då har du den värsta stigningen kvar. Tuffast var stigningen efter 21km på omkring 6km rakt uppför (Som var brantare än självaste Hammarbybacken), kändes som den var hur lång som helst. Jag tog helt slut och hade både vätskebrist och yrsel. Kommer fortfarande ihåg glädjen av att nå toppen för att få mer vatten. Det var ollidligt varmt den dagen. Efter mycket slit, kämpande och ännu fler höjdmeter så nådde jag tillslut målet. Just då spelade det ingen roll att jag inte alls hade fått den placering som jag hade hoppats på. Att jag bara kunde ta mig i mål efter att ha varit så totalkörd var den absolut största bedriften och jag kunde känna mig så stolt.
Så glad att ta mig i mål i Zermatt på VM i bergslöpning efter det absolut tuffaste lopp som jag har sprungit
Efter maraton i bergen så krävs det en hel del återhätmning och vila innan jag var tillbaka i samma slag. Jag hann därför inte med alltför många långpass innan det var dags för nästa stora utmaning i form av ultravasan på 90km. Som längst hade jag sprungit 47km på träning och var den gången helt slut, är det ens möjligt att då klara av att springa 90km?
Ultravasan gick trots allt helt klart över förväntant. Mitt mål var att enbart ta mig i mål och jag hade inga förväntningar på varken tid eller placering. Försökte öppna lugnt, men första 10 km kändes ändå som tuffast. Starten var tidigt på morgonen 05:00 och det var kylslaget med enbart några plusgrader. Det tog ett tag att bli varm och komma in i loppet. Men sedan flöt allt på ofärskämt bra. Jag malde på kontroll efter kontroll och tog en mil i taget. Det var mycket fokus på att äta och få energi. Plötsligt hade jag tagit mig 47 km och jag kom in på okänd mark, varje steg innebar nu att jag kom längre än vad jag någonsin har sprungit. Hur skulle kroppen, benen och magen reagera? Var den ens möjligt för mig att springa i hela 90km i sträck utan att stanna?
Löpningen flöt på även om benen kändes tyngre ju längre jag kom framåt. Men jag hade ändå aldrig någon riktig svanka och aldrig någon tanke på att ge upp. Jag skulle bara ta mig i mål oavsett vad. Sista två milen var de absolut tuffaste. Benen var som stockar och varje steg gjorde fruktansvärt ont. Framförallt var det hemskt att springa nedför då mina framlår protesterade fullständigt. Sista 5km kändes det som jag aldrig kom framåt. Men plötsligt så var den där, Mora klockan och man kunde äntligen skymta upploppsrakan i Mora centrum, den känslar var helt obeksrivlig. Upploppet var en fantastisk upplevelse och ren glädje. Jag njöt och sken och från ingenstans fick jag extra kraft. Jag ökade farten, slog high five med publiken och lyckades till och med göra en piruett i mål innan jag föll omkull helt utmattad. Jag hade klarat av det, jag tog mig i mål! Att jag dessutom lyckades ta tredjeplatsen på en tid på 7h och 35 minuter känns fortfarande helt overkligt. Detta var en av min största ögonblick som löpare. Efteråt var jag mycket trött och sliten. Kunde inte gå på några dagar. Men det var verkligen värt allt slit!
Lycklig efter målgång på Ultravasan
Ultravasan tog kol på min kropp. Jag var sliten länge och vilade helt från löpning i ett par veckor. Det tog lång tid innan jag upplevde att kroppen var sig lik igen. Efter alla extrema lopp så blev jag i oktober sugen på att få avsluta säsongen med ett snabbt asfaltslopp och bestämde mig för att åka till Malaga för mitt första internationella maraton på asfalt. Inga backar eller hög höjd så fokus var enbart att springa fort.Innan Malaga hann jag med att ta en tredjeplats på terräng-DM på 4km samt vinna både tjurruset och Tömilen.
Glad segrare på Tjurruset
Egentligen hade jag behövt en längre period att träna upp mig på än enbart två månader till Malaga maraton då jag hade tappat en hel del efter flera veckors vila efter ultravasan. Att jag ändå lyckades slå personbästa på 2,56 och springa min absolut snabbaste maraton var jag nöjd med. Framförallt så kändes det bra att jag orkade öppna på samma tid på halvmaraton som jag hade på Prag halvmaraton i våras, det visar att träning faktiskt ger resultat!
Nu är det här året slut och jag hare redan börjat att planera för kommande år. Jag har redan bestämt att springa Stockholm maraton i år då jag känner att jag har lite kvar att ge på den sträckan. Sen får vi se vad som faller mig in. Jag har även lust att prova något som jag tidigare aldrig har gjort tidigare…