Jag har sprungit de mesta distanserna allt från 60m till ultra på 90km. Det var dock länge sedan som jag tävlade på distanser kortare än 10 km, det var nog flera år sedan sist. Jag hade egentligen bestämt mig att inte tävla något mer i höst – men så gick terräng-DM idag i närheten av där jag bor.
Även om jag inte tränat för det och inte alls är i någon superform så blev jag sugen, det är verkligen något speciellt med att tävla. Sträckan var dessutom på ”bara” 4km så hur jobbigt kan det vara?
När man inte har tävlat på kortare sträckor på ett tag så glömmer man lätt bort hur det är. Det är svårt att veta vilka tempot man ska hålla och hur trött man ska känna sig i början av loppet. Jag öppnade förstås alldeles för fort och var med tjejerna i täten vid första 2km. Det kändes då forfarande ganska lätt.
Men från att känna mig lätt blev jag plötsligt jätte trött. Antar att det var mjölksyran som slog in. Vid tre kilometer gick jag därför helt in i väggen och tappade allt. Jag blev omsprungen tjej efter tjej och det gör så klart att det blir extra svårt mentalt att kämpa hela vägen in i mål. Vid 500m kvar funderade jag på att bryta, jag var ju bara så trött. Men hur löjligt är det inte att bryta med bara några hundrameter kvar? Det var bara att slita sig in i mål. Med hundra meter kvar lyckades jag dessutom att vurpa i en lerig kurva och missade en spurt mot några tjejer, men det fick jag helt enkelt bjuda på. Jag kom iaf i mål!
Men shit vad trött jag blev. Hade helt glömt bort hur jobbigt det kan vara att springa kort. Antar det också blir extra tufft när man inte riktigt tränat för det. Jag har ju i år mest tränat för att springa Swiss Alpine i somras och nu i höst har jag ärligt inte tränat så mycket på grund av sjukdom och annat. Med facit i hand skulle jag gått ut mkt långsammare och fått avsluta starkt med en positiv känsla, det hade gett en roligare upplevelse. Trots att det kanske inte gick så bra som jag hade hoppas på så var det roligt att tävla igen.
Det är kul att jag ändå vågar tävla fast jag inte riktigt tränat för det och inte är i så bra slag. Något jag är glad att jag ändå gör. Vet många som måste vara i sin absolut bästa form för att huvudtaget våga tävla. Men hur ska man då veta hur formen egentligen är om man aldrig vågar tävla? Jag springer dessutom mest för min egen skull och vad spelar det för roll i det stora om det inte skulle gå bra? Jag tycker det ändå är kul att stå på startlinjen och det var skoj att iaf hänga med ett tag. Vem vet, nästa gång kanske det håller hela vägen?
