För två veckor sedan kände jag mig i rätt bra slag. Hade en riktigt bra känsla på träningarna och det kändes väldigt lätt. Men så blev jag förkyld och det ville verkligen inte ge med sig. Två veckors förkylning är ingen optimal uppladdning inför en sån tuff uppgift som Lidingöloppet.
I torsdags hade jag bestämt mig för att jag inte skulle springa Lidingöloppet. Jag kände mig helt enkelt inte frisk. Men så vaknade jag i fredags och kände mig mycket bättre. Jag ville så himla gärna så bestämde för att ge det en chans. Men jag lovade samtidigt mig själv att jag skulle springa utan några höga förväntningar och det skulle vara okej att bryta om kroppen inte kändes bra.
Jag älskar känslan innan start och nu kunde jag verkligen njuta av det. Jag var inte särskilt nervös och hade för första gången ingen direkt press på mig själv. Jag kunde då verkligen insupa stämningen. Innan starten på ett lopp är det verkligen en speciell känsla. Alla är något nervösa, förväntansfulla men samtidigt glada. Svårt att beskriva men det är väldigt speciellt. Att sedan bara få vara med på startlinjen med så många duktiga löpare är bara det häftigt.
Även om jag startade i första startgrupp var det väldigt trångt till en början. Men det gjorde inte mig någonting. Jag skulle ju ta det lugnt. Jag hade annars inga direkt tecken på min tidigare förkylning och kände mig frisk vid start. Skulle aldrig ha startat om jag inte kände mig frisk då det är farligt att springa förkyld. Något jag verkligen avråder alla från att göra. Dock kände jag redan efter 200m att det var något tungt att andas. Jag var nämligen något slemmig och försökte harkla bort det. Kroppen kändes ändå lätt efter två veckors vila. Så jag intalade mig själv att det där rossliga skulle försvinna.
Redan efter 5 kilometer insåg jag att detta troligtvis inte kommer att gå. Kroppen ville inte riktigt svara och jag hade inget tryck i steget. Tänkte att jag kunde sänka tempot ytterligare och bara ta det för vad det är. Försöka bara njuta av loppet.
Jag försökte verkligen njuta av loppet och det kändes bra att ändå få vara med för ett tag. Det är häftigt på Lidingövallen med så mycket folk och jag gjorde en massa High Five med publiken. Det gav extra energi.
Men kroppen ville ändå inte riktigt springa. Jag sänkte tempot ytterligare och tänkte att det kommer lossna. Men det lossnade aldrig. Det är inte helt lätt att njuta av ett lopp när kroppen känns tung och det hela tiden kommer folk som springer om mig. Jag bestämde mig ändå för att ta det väldigt lugnt fram till 12km och sedan försöka öka. Jag intalade mig att jag hade mycket krafter men att jag behövde spara på dem ett tag till. Skit i tiden och försök bara ta dig i mål. Att bara ta sig i mål är en stor bedrift. Kom igen nu Petra!
Men vid typ 12km började jag från ingenstans känna av vänster knä. Något som jag aldrig känt av tidigare. Jaja detta försvinner väl? Nu är det dags att istället försöka öka tempot något, jag kan ju inte bli omsprungen under hela loppet. Så jag ökade tempot och började springa om folk. Till en början kändes det bra att äntligen få plocka placeringar och det gav extra energi. Men den känslan höll inte särskilt längre.
Mitt vänstra knä började istället göra väldigt mycket ondare och nedförsbackarna var inte roliga. Samtidigt gick det också tungt att andas. Så vad häll jag egentligen på med? Det kändes som hela kroppen protesterade.
Tillslut gick det inte att springa längre. Smärtan i vänstra knä gjorde för ont. Jag stannade och provade att stretcha. Det hjälpte inte. Nu hade jag två problem. Jag hade väldigt ont i knät och jag kunde knappt andas på grund av en massa slem i bihålorna.
Vid 16km bestämde jag mig för att bryta. Jag måste lyssna på kroppen. Min kropp protesterade nu på alla sätt och jag var inte i slag för att springa och knät blev bara värre. Varje steg var en smärta.
Problemet om man bryter vid 16km är att man ändå har 4 kilometer till Grönsta Gärdet och målet. Det är med andra ord inget bra ställe att bryta på.
Som tur var hade jag min kompis Sara vid 17km som langade dricka till oss Runacademy löpare. Det kändes bra att få ett stöd och hon tyckte jag gjorde rätt beslut. Tillsammans joggade vi sakta mot målet samtidigt som vi hejade fram alla löpare bakom oss.
Helt sjukt men när man bestämt sig för att inte springa så gick allt ännu tyngre. Jag hade svårt att ens ta mig de sista tre kilometer till Grönsta Gärdet. Knät gjorde ont och kroppen var nu helt slut. Det var en lättnad att komma fram. Men nu hade vi bråttom. Vi ville ju hinna se våra Runacademy löpare springa den sista biten mot mål.
Vi hann ungefär fram till sista kilometern och hejade fram vår löpare som var med i täten. Först av alla från Runacademy var vår ledare Niclas Sjögren. Vi hejade och skrek vilket gav en massa energi. Sedan kom Malin Starfelt som var påväg mot ett fantastiskt lopp. Jag förstod då på tiden att hon hade chans att ta sig under 2,05, så jag sprang några steg med henne och peppade. Tror det hjälpte för hon höjde farten och sprang under 2,05 med 5 sekunders marginal!
Sedan kom vår ledare Dennis som var påväg mot sitt första Lidingölopp med att göra under 2,10. Han såg stark och glad ut. Fick sedan vänta ett tag men så kom plötsligt min man Andreas tillsammans med en av våra löpare John Harrison. Andreas såg mycket trött ut och ville nästan ge upp medan John hade mycket krafter kvar. Jag blev då arg på Andreas att han bara skulle ge upp och
jagade honom mot målet. Det gav effekt.
Han blev tvungen att öka och det blev en härlig fight mellan Andreas och John mot mål. En fight som John till slut vann med några meter och persade med 17sekunder! Utan mitt peppande hade han nog inte orkat göra den tempohöjningen. Så det kändes bra att få bidra med att hjälpa någon annan att iaf lyckas.
Efter loppet kände jag mig faktiskt inte så besviken. Jag hade ju lovat mig själv att inte bli arg på mig själv om jag bröt loppet. Istället var jag så glad för våra andra löpare. Det är nästan lika kul att heja fram andra löpare som att lyckas själv. Då får man ändå vara med och vara delaktig.
Jag är idag glad för att jag bröt. Mitt knä känns även idag och skulle kunna bli illa om jag tvingade mig hela vägen i mål. Förkylningen känns idag dock bättre. Jag är ändå glad att jag startade. Annars skulle jag alltid undrat vad jag hade kunnat göra. Nu har jag iaf svaret på det och jag fick iaf några kilometrar som jag fick njuta av stämningen.
Tillsammans med min största supporter! Min egen far som hjälpte till att langa dricka till våra löpare.
Hejade fram vår ledare Niclas Sjögren påväg klart under 2h!
Öka!!! Tvingade min man att göra en rejäl tempoväxling på sista kilometern 😀