Det är alltid något speciellt med att springa först över mållinjen. Även om det viktigaste inte är att vinna så är det så klart roligt när kroppen svarar på träningen och att allt slit ger resultat. Att dessutom få göra det veckan innan årets stora mål betyder så klart extra mycket. Jag var därför extra glad att få vinna årets 10km lopp i Salomon Trail Tour i Stockholm Trail.
Motståndet var tufft och bland annat möttes jag av orienteraren Karin Spjuth. Hon slog mig förra året på Salomon Trail Tour samt på årets Göteborgsvarv.
Jag var nog lite för taggad vid start och öppnade riktigt hårt. Jag ville ju få en genomkörare inför nästa helgs VM så tänkte det var lika bra att köra på från start. Men det var nog inte riktigt meningen att jag på toppen av Hammarbybacken efter 2km löpning skulle vara först upp och även ha alla killar efter mig. Tänkte att det då var lika bra att försöka ge grabbarna en match. Måste ju våga att pröva i alla fall…
Jag hängde med herrvinnaren ytterligare en kilometer men sedan möttes jag av något svårare partier. Lera, obanad terräng, knixiga stigar och en massa rötter. Nu hade jag svårt att hänga med och hade fullt upp att inte killen nummer två skulle komma ikapp. Efter någon kilometer så kom han i sprudlande fart. Jag var chanslös. Alltid jobbigt att bli ikappsprungen. Hade jag tappat så mycket i tempo? Skulle damerna snart också komma ikapp?
Men jag lyckades ändå samla mig och göra mitt egna lopp. När man springer trail gäller det att hålla sig fokuserad och inte tänka för mycket. Hålla blicken upprätt för att inte springa fel samtidigt som man ska våga hålla trycket i steget även när det börjar bli mer tekniskt. Börjar man bli rädd och tänka för mycket så tappar man mycket fart och lätt att då ge upp. Så mycket sitter i huvudet.
Men jag hade en bra dag och glad att jag lyckades trycka hela vägen. Uppför andra gången av Hammarbybacken var jag dock riktigt trött. Jag fick då även skymt på andra dam som låg en bit bakom mig. Hade jag tillräckligt med försprång?
Nu gällde det att fortsätta kämpa hela vägen uppför Hammarbybacken. Fortfarande 3km kvar så mycket kan ändå hända. Så jag slet och kämpade trots att hela kroppen skrek stopp. Det kändes som jag släpade mig uppför backen och att jag stod helt still. Efter mycket möda nådde jag äntligen toppen. Nu skulle jag inte ge mig till något pris.
Jag visste inte hur långt efter som andra dam var. Så jag kutade allt jag förmådde. Det var först sista 100m som jag förstod att jag skulle vinna. Underbart att få kliva först över mållinjen. Extra kul att jag dessutom hade enbart två herrar framför mig. Det här var ett grymt skönt kvitto inför VM i bergslöpning som går nästa helg i Zermatt i alperna.
Försökte iaf ge killarna en match och hängde med uppför hela Hammarbybacken
Andra gången uppför Hammarbybacken fick jag slita desto mer.
Superglad vinnare!
Alla vi som vann 10km, 21km och 46km!