Idag har det varit en lärorik dag. Har verkligen fått lära mig att uppskatta livet och att det man tar förgivet kan tas bort väldigt fort. Idag hade jag alla marginaler på min sida. Har aldrig varit så rädd. Jag skulle lika gärna kunna ha dött.
Jag var på väg till High Tatras bergen i Slovakien för att under några dagar springa i bergen. En resa som jag sett framemot länge. Men vi hann inte särskilt långt.
Vi blev upphämtade av en taxi för att ta oss till bergen. Vädret är inte på vår sida och det öser ner regn. I första kurvan som svänger ut mot motorvägen händer det overkliga. Bilen får sladd och bara glider. Chauffören har ingen kontroll och vi snurrar runt. Plötsligt ser jag en stor lastbil som möter oss. Jag hinner tänka att detta får inte vara slutet. Sedan smäller det.
Jag var chockad. Men vi hade tur. Vi klarade oss alla. För säkerhetsskull kom ambulans då Niclas och Sara som också satt i bilen hade väldigt ont i nackarna. Det blev ambulans med sirener till sjukhus. Väl på plats undersökte de oss ordentligt.Inga allvarliga skador. Vi hade änglarna på vår sida.
Men om vi inte hade haft bilbälte på oss. Eller om lastbilen hade kört oss rakt från sidan istället för framifrån. Eller om lastbilen inte hade börjat bromsa i tid. Då hade vi nog inte funnits längre.
Även om starten på det här lägret har för oss varit hemskt så känner jag mig ändå glad. Jag är bara så glad och nöjd att jag lever. Det gjorde inget att vi fick spendera hela dagen på sjukhuset eller att vi knappt fick i oss mat. Idag är jag bara så tacksam att vara i liv.
Så till er alla – glöm inte att vara tacksam för livet. Du vet aldrig vad som kan hända.
