Det är väldigt lätt att löpning blir sammankopplat med prestation och tider och vad händer då med motivationen när resultaten inte längre kommer? Hur viktiga är resultaten? Detta är något som Therese Forsberg från kontoret funderat mycket över de senaste åren då hon gått från elitsatsande löpare till motionär. Här kan ni ta del av hennes tankar.
Jag har sprungit sedan barnsben med en friidrottstränare till pappa och en storasyster som tränat målmedvetet sedan ung ålder. På gott och ont har tävlingsinstinkten alltid funnits där och det mesta kunde göras till en tävling.
Direkt efter gymnasiet blev jag erbjuden ett stipendium för att tävla, träna och studera på ett universitet i USA och där vässades tävlingsinstinkten lite extra. Här levde och andades jag löpning och skulle man fortsätta få stipendium från skolan gällde det att prestera på tävlingarna. Jag fick känna på en annan dimension av tävlingsnerver. Att få tävla med och hävda sig mot riktigt starka löpare gav en rejält boost. Jag älskade verkligen att tävla och känslan av att vara stark och i form!
En ung Therese efter tävling
Jag älskar fortfarande löpning och är fortfarande lika tävlingsinriktad även om det är drygt 10 år sedan jag lade av min satsning. Jag jobbar nästan dagligen med tankar på att jag borde träna mer, borde vara i bättre form och prestera på en högre nivå. För förväntas inte det av mig som löpcoach?
Sanningen är att min kropp inte klarar av att träna den mängd som krävs för att hävda mig på en hög nivå eftersom jag då blir skadad. Att hålla mig skadefri och kunna springa året om känns viktigare för mig just nu än resultaten. Jag älskar helt enkelt att springa mer än jag behöver prestera på ett lopp. Detta får jag påminna mig om med jämna mellanrum.
En vars utvecklingskurva är på väg ner, en vars karriär går uppåt! Båda älskar att springa.
Men hur motiverar man sig att fortsätta träna när man blir långsammare för varje år snarare än tvärtom? En tävlingsskalle kommer alltid att vara en tävlingsskalle och att nu prestera långt under de tider jag en gång gjort kan kännas jobbigt. Ni är säkert fler som upplever samma sak. Ibland går utvecklingskurvan spikrakt uppåt, men det kan inte alltid gå lätt och framåt. Bara en sådan sak som att man blir äldre gör att resultaten inte kommer lika lätt, trots att man tränar lika mycket som tidigare.
Det gäller därför att hitta glädjen i löpningen även under de perioder då resultaten inte kommer. Jag har hittat några saker som får mig att ”glömma” prestationen och som istället låter mig njuta av löpningen. Såhär motiverar jag mig:
- Naturupplevelser tar större plats
Jag springer så mycket jag bara kan i skogen och på nya, vackra platser. Skogslöpning är perfekt för att det är skonsamt för kroppen, rofyllt OCH gör det omöjligt att fokusera på kilometertid. Här kan jag slappna av på ett helt annat sätt utan att trissa upp farten. Under min elitsatsning ville jag inte springa i skogen då risken var för stor för skada i form av stukade fötter samt att jag inte kunde hålla mitt tänkta tempo. Nu inser jag att det mjuka underlaget kommer hålla mig skadefri i det långa loppet och jag njuter för fullt av frihetskänslan!
- Testar nya saker
När jag inte kan hålla mig och ändå vill springa ett lopp så blir det snarare trail och längre lopp vilket jag aldrig gjorde under min karriär. Jag har sprungit mycket längre än tidigare (Ultravasan 45km), sprungit traillopp i Sydafrika och även testat fjällopp och asfaltshalvmaror.
Jag försöker också utmana mig att springa mer i bergsmiljö och i teknisk terräng, bland annat på Runacademys löparresor! Utmaningar är alltid kul 🙂
- Coachar andra!
När jag började som löpcoach på Runacademy våren 2014 fick jag en nytändning med löpningen. Genom att flytta fokus från mig och istället försöka få andra att uppskatta och utvecklas i löpningen får jag enormt mycket inspiration. Även om du inte är löpcoach till yrket finns det garanterat någon du kan inspirera och hjälpa ute i löpspåret. Jag lovar – det ger så mycket energi!
Hur motiverar du dig själv i perioder när det går lite tyngre och du inte längre utvecklas?
Dick Jansson skrev den 6 maj, 2019
Tack för denna input. Funderar ju själv mycket över detta då jag dels hunnit passera 60 ( med marginal) dels fått både astma men framför allt knäartros vilket ju påverkar löpningen högst påtagligt. Vill ju ändå så gärna fortsätta och blir ned jämna mellanrum sur pga för dålig fart. Men det är rätt, man får anpassa och ta vara på de positiva bitarna
Leif Andersson skrev den 6 maj, 2019
Ja, vi äldre (Dick och jag :-)) blir ju inte snabbare längre, hur mycket vi än skulle vilja och orka träna. Fast alternativet till att inte träna, tävla kan man ju sluta med, är inte så lockande och definitivt inte hälsosamt. Lite trist dock att man har blivit lite stapplig och därmed inte direkt njuter av obanat underlag eller brötig (a.k.a teknisk) terräng.