Idag blev det ett långpass i långsam och skön lunk omkring skogarna i Sandviken. Totalt blev det 2,5 timme och benen kändes riktigt möra efteråt.
Är det inte märkligt att det kan kännas jobbigare att på träning springa i 2,5 timme i långsam takt än att springa ett marathon runt Mont Blanc som tog nära 4,5 timmar? Antar att det egentligen handlar mer om inställning och vad man är mentalt förberedd på? Tänk vilken betydelse huvudet då har? Oftast det som sätter våra begränsningar.
Då benen var trötta på slutet så var det skönt att avsluta med ett dopp och med det självklara återhämtningsmålet – en glass! 😀
