Ibland känns allt så orättvist…

Då är det dagen efter Stockholm maraton och jag känner mig både tom och besviken, som att jag blivit lurad på något och aldrig ens fick en chans. Min plan var att jag så här dagen efter skulle ha trötta ben och full av energi från en stor prestation, men tyvärr blev det inte alls som jag hade tänkt mig.

Jag har tränat mer än någonsin under hela vintern med målet att göra mitt livslopp på Stockholm maraton. Det har blivit många timmar, fler mil än någonsin och träningen har varit väldigt fokuserad på just maraton. Alla pass har inte varit roliga. Jag har sprungit i regn, i snö, i storm, i slask och trotsat de flesta ursäkter de gånger jag inte alls känt för att träna. Allt för att jag skulle vara redo att prestera igår.

Jag har verkligen försökt att göra allt rätt trots att jag haft en häl som krånglat på vägen. Hälen har dock inte påverkat mig alltför mycket och har haft den under kontroll genom att undvika asfalt, hårda intervaller och jobbat med mycket rehabstyrka. Sista veckan inför loppet kändes allt så bra och jag var hoppfull. Dagen innan kände jag till och med ingenting i foten och kändes som jag flög fram på en kortare joggtur. Jag var laddad och taggad. Beslöt även då att det verkar fungera bra att springa utan tejp. Det var nog ändå mest psykologiskt att det hjälpte? Risken är ju att en tejpad fot kan ge en massa onödiga skavsår. Så jag bestämde mig för att inte tejpa foten till loppet.

Jag vet inte om det var för att jag inte hade foten tejpad eller om jag inte hade värmt upp så mycket som jag gör inför kortare lopp. Men redan efter någon kilometer kom smärtan. Jag tänkte att den skulle försvinna, men det blev snarare värre. Då insåg jag att det var dumt att fortsätta och chansa och klev av vid 10km. Det gick inte att springa längre.

Jag var besviken, arg och förtvivlad.

Så här dagen efter känns det ändå som rätt beslut. Foten gör fortfarande ont och jag kan knappt gå. Men med lite vila och rehabstyrka så kommer det nog gå över relativt fort. Men vad hade då hänt om jag tvingat mig att springa längre? Vad hade hänt om jag sprungit hela maran?

Visst känns det både orättvist och ledsamt när man har lagt ned så mycket tid för att vara i toppform till det här loppet, att jag då inte ens får en chans. Men det är väl det som är verkligheten när det kommer till idrott och jag försöker ändå se positivt på det hela. Det var helt enkelt inte min tur och jag får ta nya tag.

Nu kommer det fram över bli fokus på att foten ska bli bra och att jag ska bygga upp en stark och hel kropp. Vad spelar egentligen en snabb tid på maran för roll i det stora hela? Det viktigaste är att må bra och att kunna springa snart igen. Löpning handlar inte bara om att prestera utan betyder så mycket mer. För mig är det i alla fall så mycket viktigare att kunna springa i flera år fram över än att enbart prestera på något enskilt lopp. Blev idag extra övertygad om det när jag fick se bilder från min syster som idag har sprungit i fjällen i Grövelsjön.

I sommar vill jag också kunna springa där i Grövelsjön utan smärta och med ett glädje på läpparna. Tack vare att jag avbröt loppet så kommer jag kunna vara där inom kort!

Jag vill också kunna springa här i sommar!

Jag kommer snart tillbaka!