Inom löpningen så finns det en hel del olika termer där man kategoriserar in löpare. Det pratar oftast om man är elitlöpare, elitmotionär eller bara motionär – vad är det som avgör var man hamnar?
Hade nämligen en intressant diskussion med några mammor i min mammagrupp där de verkligen såg mig som elitlöpare. ”-Så mycket som du springer är du så klart elit”
Det intressant var att jag själv inte ser mig som någon elitlöpare. Den tiden är snarare förbi. Jag var elitlöpare på riktigt när jag var friidrottare och satsade hårt på 800m och 1500m för sisådär 10 år sedan. Då var främsta fokus på prestation.
Jag tränade med enbart ett syfte – att bli bättre. Jag kunde köra så hårda pass med mjölksyra att jag efteråt spydde och kände mig svimfärdig. Löpningen var då för mig ett måste. Hade jag missat träningen så fick jag då dåligt samvete och träningsprogrammet skulle följas till punkt och pricka.
Löpningen handlade då inte om att uppleva och springa bara för att det var skönt. Jag sprang aldrig i skogen utan mestadels på friidrottsbana, på asfalt och i bästa fall på ett elljusspår. Jag ansåg att det då gick för långsamt att springa i skogen.
Idag är min inställning till löpningen något helt annat. Jag mår så bra av att springa och gör det mest för att det ger sådan glädje. Det hela blir sedan bara roligare ju mer man springer – för det gör så klart att det blir lättare och man får in det i en rutin.
För mig är ändå inte det viktigaste att prestera. Jag drivs av att ha ett mål för att motiveras att träna vilket gör träningen mer meningsfull. Men om det sen går bra får snarare bli en bonus. Framförallt har löpningen blivit en upplevelse och jag älskar att springa på nya platser och få springa i fin miljö.
Den största skillnaden är att jag framförallt njuter mer. Jag springer sällan med klocka och det är inte ofta jag har koll på mina kilometertider.
Jag har därför svårt att själv se mig som en elitlöpare. Kan förstå att många utifrån tycker det enbart baserat på hur mycket jag tränar. Men jag känner inte själv att jag gör någon elitsatsning. Prestationen är ändå inte det allra viktigaste. Jag springer mest för att det gör mig glad och att jag mår bra. Oavsett hur fort det går kommer jag alltid vara en löpare. Jag kallar mig därför glädjelöpare!
