Jag hade inte alltför stora förväntningar på mig själv inför årets Lidingölopp. Dels har träningen inte känts helt bra de senaste veckorna samt att jag lyckades tajma in en förkylning under hela förra veckan, vilket inte alls är helt optimalt. Ska jag vara ärlig så var jag även mer fokuserad på alla andra ledare som skulle springa från Runacademy och det skulle planeras langning och annat runtomkring så var väl inte helt fokuserad på mitt egna lopp. Det var ändå en skön känsla att stå på startlinjen och inte känna så stor press på sig själv. När man har en andraplats från tidigare år är det annars lätt att sätta ribban väldigt högt, vilket skapar en stor besvikelse om man inte når dit.
Jag hade i för sig en förhoppning av att slå min tid på 2,05 från 2011 – med tanke på hur min form var i våras då jag slog personbästa på alla distanser från milen till marathon så kändes det inte alls omöjligt. Men igår hade jag det inte i kroppen. Ändå känner jag mig nöjd över mitt lopp. Inte för att varken tiden 2,10,55 eller 10 platsen egentligen var särskilt bra i jämförelse med tidigare – men jag hade en bra känsla och gav verkligen allt jag hade för dagen.
Första fem kilometer öppnade jag lugnt och var något orolig att det var för sakta. Hade inte riktigt koll på hur fort jag sprang. Men när Isabella Andersson och vinnaren Anneli Johansson sprang om mig vid 4km kändes det ändå som starten borde varit okej. Jag lunkade vidare och tyckte jag ändå kunde hålla ett hyfsat tempo. Hade dock ingen koll varken på kilometertider eller placering.
Vid omkring 10km kände jag av en svag krampkänning i magen och blev rädd. På årets Stockholm marathon var det detta som förstörde hela loppet. Tänkte på att inte få panik, andas lugnt, springa avslappnat. Det hjälpte och krampkänningen försvann. Glad att kunna springa igenom det och lärt mig nu att det går att koppla bort det. Gäller att andas och försöka tänka på annat.
Vid halva loppet kändes det som att jag höll ett bra tempo. Om jag gör neråt 60min borde det vara rimligt att göra under 2,05? Blev därför väldigt förvånad när tiden visade nästan 63 minuter – hur gick detta till?
Kroppen kändes lätt och jag tyckte mig ha ett bra tempo. Ändå var det redan kört att springa mitt bästa lopp efter halva sträckan. Det är omöjligt att avsluta de sista 15km fortare då de är mycket tuffare terräng. Så i detta läge hade jag en mental kamp. Är det ens någon ide att fortsätta springa när det ändå redan är kört att göra mitt bästa lopp?
Trots den svaga öppningen hade jag en god känsla i kroppen. Så jag tänkte att det inte spelade någon roll vilken tid eller placering jag kom på. Jag skulle bara göra mitt bästa för dagen och ge det jag kunde. Då får det ändå vara okej oavsett vilken tid eller placering som jag får.
Jag vann då över mina negativa tankar och lyckades till och med öka tempot. Sprang ifrån flera herrlöpare och kände mig stark. Njöt av publiken och stämningen. Det var kul att springa.
Vid 8km kvar kom jag ikapp Johanna Nilsson som är ledare i Luleå. Vi peppade varandra – Kom igen nu kör vi! Det kändes riktigt kul att springa tillsammans som ett team. Jag känner väldigt starkt för alla mina ledare och vill verkligen att det ska gå bra för dem – utan dem hade Runacademy aldrig funnits och varit så här bra.
Strax innan Aborrbacken gjorde Johanna en tempoökning. Hon var riktigt stark och jag orkade inte hänga med. Samtidigt var jag så glad för hennes skull. Jag visste redan då att hon vad på väg mot ett kanonlopp.
Aborrbacken var tung. Hur kan den ändå kännas så lång trots alla backar på VM i Skyrunning? Borde varit hur lätt som helst. Jag bet ändå ihop. Krigade hela vägen uppför backen. Höll min position bland alla herrar.
Sista kilometrarna till mål gav jag allt vad jag hade. Var mycket trött uppför Karins backe och knappt jag tog mig upp. Gjorde susen att då få en gel med koffein av min far – nu är det bara sista 2km kvar.
Jag höll ihop loppet bra och tappade inga placeringar på slutet. Lyckades till och med vinna en spurtkamp mot en annan kille.
Jag gav verkligen allt jag hade. Var helt slut i mål och jag kände mig ändå nöjd. Visst jag var över 5 minuter från min bästa tid och en 10 plats är långt ifrån en 2 plats som jag kom 2011. Men jag var nöjd över att jag hade kämpat hela vägen. Verkligen krigat och gett det bästa jag hade ur kroppen den här dagen. Det är så lätt att man mentalt annars ger upp när man springer sämre än vad man har hoppats. Att man enbart tycker det är värt att kämpa om man kan springa på perstid eller riktigt fort. Annars kan det vara och så joggar man sista biten utan att ta i.
Jag hade därför vunnit en mentalkamp och var riktigt nöjd över att på så sätt vinna över mig själv. Form beror på så mycket och kan verkligen skilja dag till dag. Jag fick ändå ut allt vad jag hade för dagen och mer kan jag väl ändå inte begära? Så jag är nöjd över att jag gav allt jag hade och krigade till mål. Att komma topp 10 är också en riktigt fin placering i den hårda konkurrensen.
Stort tack till alla er som hejade på mig under loppet. Det hjälper väldigt mycket. Extra stor eloge till Linda Strandenholm, Therese Forsberg, Magnus Jensen och Birgitta samt Carl-Henric som hjälpte till med langningen. Det hjälpte så mycket att ha något att se framemot och jag behövde verkligen varenda droppe som jag fick. Stort tack för eran stöttning!
Ett förväntansfullt gäng innan start!
Jag och Johanna Nilsson från Luleå efter mål!