Idag hade jag en sån där jobbig dag. Ni vet man kommer hem från jobbet och är helt slut. Kroppen nästan värker och det minsta jag har lust eller ork för är att träna. Mest känner jag för att bara dega framför tv:n och inte göra någonting.
Men så kommer min man hem. I morse hade jag lovat honom att vi skulle ta en löptur tillsammans. Något som jag just då ångrade djupt. Drar någon story till honom att jag nog inte borde träna för känner mig så trött och slut. Kroppen säger nog ifrån. Om det sen berodde på att vi var på bröllop i Helsingborg i lördags, den långa resan eller att jag inte tränade något alls igår, det får vara osagt. Men i det läget kändes alla ursäkter rimliga.
Trots alla mina ursäkter så gav sig inte riktigt min man. Det ska erkännas att detta var en något annorlunda situation för oss. I nio fall av tio brukar det snarare vara jag som är den som tjatar. Tillslut gav jag ändå med mig men hade då ett krav. Jag följer med om vi tar bara tar den korta rundan runt sjön och varvar jogg med gång. Jag kände inte direkt för att anstränga mig. Han gick med på det.
När vi väl kom ut hände något konstigt. Mina ben var jätte trötta i typ 50m. Sedan lossnade allt. Jag fick genast mer energi, ork och kände mig piggare. Helt plötsligt hade vi sprungit rundan som är på typ 7 km. Det gick mycket fortare än vad som var tänkt och inte blev det heller några gåpauser, benen kändes för pigga för det.
När jag kommer hem så är jag så mycket gladare. Tänk vad en liten löptur kan göra underverk.
Glada efter kvällens löptur