Vår ledare John Börjesson (Kommer hålla i löpargruppen i Göteborg) gjorde en strålande insats i fredags på SM i friidrott och sprang in på nya perset 31,00,90! Han slutade även på en fin 14:e plats i den tuffa konkurrens – fint att vara topp 15 i hela Sverige!!!
Här kommer hans tankar om loppet:
31:00.90
Det var vad jag mäktade av igår. Jag gav verkligen allt vad min kropp klarade av, sista 5varven var att stänga in sig i en själv och ta sig in i mål med armar och ben och sen slänga sig i fosterställning i mål.
Innan loppet hade jag fått reda på en enhörnalöpare som skulle hålla sub.31 fart som jag. Perfekt, en som jag kan växeldra med tänkte jag.
Innan start är det alldeles tyst, jag är nervös och förväntansfull, går fram till startlinjen, tar ett djupt andetag, tänker 74varv, gulsvart enhörnadress och avslappnat. Hör startskottet.
Jag springer iväg, tänker 74, enhörndadress och avslappnat.
Ser ingen enhörnadress framför mig efter första kurvan. Lägger mig bakom första klunga, tänker avslappnat och 74, ingen hets.
Det går fort, jag saktar ner. Har en bit upp till första klunga. Passerar första varv på 72. Tänker avslappnat, höjer blicken och fokuserar på andningen. Andningen fungerar bra och är kontrollerad. Passerar inre rakan och hör läktarens applåder. Försöker löpa ut lite mer. Det känns bra. Får en bra feeling. Fortsätter, lägger varv på 74or.
Hör min ledare Curre efter varje varv: ”Klockrent, 74. Bra John.” Tänker håll i, avslappnat och kontrollerat. Det går bra.
Får lite draghjälp efter 7km. Det börjar då gå trögt. Jag känner hur benen börjar stumna. Biter i. Tänker på vad en tränare sa åt mig innan loppet. ”Du är stark som fan, gäller att du inser det och inte viker ner dig” Jag biter ihop. Går om och börjar dra igen. Varven har sänkts till 75-76. Det blir jobbigare. Blir varvad av tätduon. Passerar 8km. Två km kvar. Jag ska in i mål!
Enhörnadressen kliver upp bredvid och går om. Drar ett halvt varv, jag går upp igen. Känner hur benen tryter, armarna vill inte hänga med. Jag har börjat ha huvudet på sne. Hållningen är kass, allt gör ont. Andingen tjuter och mjölksyran växer. Har ingen aning om hur många varv som är kvar. Försöker tänka på tiden. 31.00 när jag passerar efter varje varv och jag ser tiden till 30 snart närma sig. Jag vet att det snart är slut. Fortsätt, när allt gör ont och allt tar emot. Fortsätt.
Borrar mig ner med de i min tremannaklunga. Försöker vara offensiv. Men orkar inte. Hör tätduon gå i mål. Vet att jag går ut på sista varvet. Springer, ett varv kvar.
Kommer in i sista kurvan och ser upploppet. Jag har krigat med mig själv länge. Det är ingen annan än jag som får mig i mål. Benen vill inte, men hjärnan vill. Springer över mållinjen, stannar klockuret, lägger mig i fosterställning på löparbanan.
Det gör ont, hjärtat pumpar och benen värker, men jag är nöjd och någontans där så känns det väldigt skönt på marken i fosterställning, 31.00 på klockan och 10000m avklarat.
5-10min efteråt tänker jag redan revansch, ville gärna under 31,00 så jag är nu ännu mer taggad på nästa lopp och ännu mer sugen på träning. Detta trots att jag en kvart tidigare har fått vara med om när allt gör ont och tänker aldrig mer.
Det är det med konditionsidrott, att känna mjölksyra, blodsmak och höra hur andningen söker luft. Att pressa sin kropp och testa gränser. Det blev till slut en 14e plats på SM och exakta tiden 31.090. Har en månad till långlöparnas kväll på stadion. Kanske möts vi där?
Jag stod över 5000m och laddar för JSM på fredag 5000m istället och på lördag Night Hawk, en stor orienteringstafett som avgörs i Oslo kommande helg.
Jag hoppas vi ses på provlöparträffen den 14 augusti!
Ha det gott!
/ John Börjesson
Killen som ligger ner i grönt och är helt utslagen är John 🙂
