Stäng star

Runacademys blogg

Detta inlägg är från Runacademy's grundare Petra Kindlund.

Kan man jämföra en förlossning med ett maratonlopp?

Publicerad

För en vecka sedan klockan 07:25 föddes min första son. Det var en av de tuffaste men också vackraste och häftigaste upplevelserna i mitt liv. Har nog aldrig känt så mycket smärta och kärlek på en och samma gång.

Jag har ofta hört att en förlossning är ungefär lika påfrestande på kroppen som ett maratonlopp. Möjligtvis att energiförbrukningen och återhämtningstiden efteråt skulle kunna vara likvärdig, men jag upplever att det är helt klart mycket tuffare att föda barn än att springa ett maraton. Det är ungefär som att jämföra sig med att ta sig upp på toppen av Hammarbybacken (Stockholms högsta slalombacke på cirka 90 höjdmeter) kontra att ta sig uppför Kebnekaise.

För mig känns ett maraton som rena barnleken jämfört med hur det är att föda barn. Möjligtvis att man skulle kunna jämföra ett långt ultralopp med hur det hur det är att föda barn, i alla fall om man ser till hur lång tid det tar.

Ultravasan var riktigt tuff, men en förlossning skulle jag säga är mycket smärtsammare.

Trots ordentlig smärta, som gjorde att jag både spydde och fick frossa om vartannat, upplever jag förlossningen som positiv och något av det häftigaste jag varit med om.

Jag blev igångsatt eftersom lillen aldrig ville titta ut av sig själv. Det innebar att jag fick äta några tabletter med hormoner som sätter igång värkarbetet. Oftast brukar förlossningen då dra ut på tiden eftersom värkarna inte kommer naturligt. Vi hade därför förväntat oss i alla fall två dygn på förlossningen och att det skulle ta lång tid innan jag ens skulle känna av någonting.

Eftersom det sedan inte fanns någon säng i rummet för min man så beslöt vi att, i väntan på att värkarna skulle sättas igång, åka till Jysk och köpa en madrass så min man skulle kunna sova lite under första natten. Något som visade sig vara helt överkurs. Redan när vi kom tillbaka till sjukhuset så började jag att få värkar.

Värkarna startade vid niotiden på kvällen och på morgonen dagen efter var han ute. Igångsättningen gick mycket fortare än vad man hade trott. Nackdelen med att allt gick så fort var att värkarna var extra intensiva och på natten vid 04:30 hade jag nästintill panik.

Min räddning blev ryggmärgsbedövningen som jag fick vid omkring 05:30. Det gjorde hela skillnaden och all smärta i stort sett bara försvann. Jag kunde då vara mer närvarande och krystningarna kändes faktiskt inte alltför hemska.

Känslan när han väl kom ut är i särklass det häftigaste som jag någonsin upplevt. Svårt att beskriva med ord. All smärta bara försvann och jag både grät och skrattade av glädje på samma gång. Han var den finaste jag sett och jag var så stolt att det var min son.

Två stolta föräldrar

Nu en vecka senare, måste jag fortfarande nypa mig själv i armen för att förstå att det är sant. Trodde aldrig i mitt liv att det skulle kännas så starkt att bli mamma. Trots väldigt lite sömn de senaste nätterna så känns det som jag svävar över molnen. Lyckan är total. Är även så stolt och tacksam över att min kropp klarade av detta. Kvinnokroppen är helt fantastisk.

Så för att sammanfatta:

En förlossning är mycket tuffare än ett maraton men belöningen är också desto större.

Så mycket kärlek i den här krabaten


En kommentar
  1. Grattis till er lille goding!❤