Lailas extrema lopp i Kullaberg!

Ett av Sveriges brutalaste och tuffaste lopp är Kullamannen 100 miles. Det är tufft eftersom det är så pass långt som hela 174 km men inte nog med den långa sträckan – loppet går även i extrem svår terräng. Loppet startar i Borås och följer Skåneleden till Kullaberg. Det är här allvaret sedan startar. Här ska man ta sig hela tre varv runt en bana på 22km kallad för Dödens zon just för att terrängen är så tuff. Det är många höjdmeter, klippblock och stenar att ta sig igenom samt en massa lera. Ett varv brukar därför ta omkring 4-5h.

Vi är därför så imponerade över vår ledare, Laila Öjefält från Borlänge, som tar sig igenom loppet på 29h och 44 minuter. Vilken kvinna. Hon kommer in som 6:a bland damerna och 45:a totalt av 426 startande. Närmare 300 personer bröt då också loppet.

Här delar hon med sig om sin berättelse från loppet.

Redan innan starten ens har gått inser jag att jag har fått valuta för turen ner hit till Skåne. Och det är Han, den där Riddaren på sin springare, som får gåshuden att knottra sig och rysningarna att pila längs ryggraden. Det är så mäktigt när han rider framför leden av nervösa och förväntansfulla löpare och låter blicken vandra över oss! Man vet inte om man vill att han ska se en eller inte!

Den mäktiga hästen vid starten. Foto från arrangörerna.

Sen går starten. Det är känsla – det är bara så mycket känsla över Kullamannen även om jag startat i en mängd olika lopp i Europa som varit både längre, fler höjdmeter och betydligt fler deltagare. Kullamannen har en känsla utöver det vanliga! Det går inte riktigt att sätta fingret på det. Det är … bara Kullamannen! Kanske har det med den fantastiska organisationen med Per Sjögren i spetsen att göra som ger allt av engagemang, omtanke och värme för att vi, VI andra ska få springa. Man vill liksom gå i mål bara för att inte svika dem – man vill att de ska bli stolta! Fånigt?!

Ganska snart tar dock den vanliga tävlingslunken över – både kropp och knopp. Lopp är lopp oavsett vart de går. Är man mitt inne i det är man bara där. Och det rullar på. Jag pratar med både kända och okända löpare men jag känner direkt att det här inte blir mitt lopp. Handbromsen ligger på och jag kan inte få ur den. Jag rullar missmodigt på. Det blir ett tungt lopp – både fysiskt och psykiskt. När inte kroppen vill blir det såklart otroligt jobbigt fysiskt, då måste ju huvudet jobba desto mer.
Jag springer inte Kullamannen anno 2019 med benen utan med huvudet!?

Men de gånger jag lyfter mitt huvud så blir jag ändå lite tagen. Havet – så långt från mitt eget inland med skogar, berg och sjöar man kan komma. Det är fascinerande och det ger faktiskt lindring i det tilltagande lidandet. Jag njuter av anblicken. Tar in och får en hel del mental energi.

Att springa med andra ger också energi men det gäller att inte haka på någon som springer lite för fort för mitt tempo. Stora delar springer jag också ensam.

Jag ska egentligen inte klaga. Lite små känningar här och där som kommer och går. Lite illamående av och till. Men jag fortsättar att mumsa i mig makens hemmagjorda mackor – färdigbredda av supporten Vargen – och kroppen är ju som jag ständigt tjatar om till mina adepter en evighetsmaskin baraman tillsätter bränsle i lagom mängd. Så jag jobbar hårt på att sköta energi och vätskeintag!

Under natten kommer regnet – av och till hällregn. Det stör mig föga. Väder är väder oavsett vilket det är. Man får förhålla sig till det. Och prognosen hade ju lovat regn så det är inte mycket att gråta över. Något som däremot gör mig lite gråtmild är det faktum att jag misstänker att Kullamannen jagat upp en massa supporters till mig. Eftersom jag ”ärvt”mitt startnummer finns jag inte i startlistan och det förvånar mig att det här och var – på väldigt många ställen faktiskt – står folk och ropar och hejar på mig – med namn! Så klart lyfter det mig enormt! Att få personliga ”hälsningar” efter banan är ganska coolt med tanke på att jag är här helt ensam – långt hemifrån! Tack Per säger jag bara!

Rundbanan på Kullaberg är väl tävlingens helvete. Det är lerigt – väldigt lerigt – på vissa ställen. Jag tackar den som uppfann ullstrumporna och konstaterar att även kall ull värmer. Däremot är jag inte tränad för att slinga fram och tillbaka i gegga. Branta backen ner mot havet, som förra året var kanonfin att bara släppa på nerför som en yster kalv, får jag nu tassa nerför så sakta så sakta och försiktigt! Det är helt rätt att ha stavar! Jag undrar stilla hur många som lägger sig i leran här?

Men helvete eller inte – det är ju för det jag är här! Svaret på frågan ”Varför?” är egentligen väldigt enkel. Jag letar och längtar efter de långa ensamma timmarna i mörker, regn, blåst, dimma, illamående och trötthet. Kroppslig och mental utmattning. Vägen dit är bara transport. Jag är här för den mentala utmaningen! För att övervinna lidande och tvivel. Att överleva! För att komma ut på andra sidan!

Jag lovar mig själv som en belöning att få bryta vid nästa kontroll, sedan nästa kontroll och så nästa men jag vet ju att det bara är lögn. Men det håller mig på banan. Och jag vet också att allt jag behöver göra är att ta mig till varvningen vid Mölle, kommer jag dit ska jag bara ut på första varvet. Jag behöver bara ta mig ut på gatan utanför hotellet med fötterna i rätt riktning – sedan är jag hemma – för då finns det inget mer än brutna ben som kan få mig att bryta. Enkelt, lätt och så svårt! För jag bryter inte med ”bara” två varv kvar!

Mitt i natten i regnet kommer jag ensam upp till Fyren. Dimman kommer tassande in från havet och där är en glimt av Himlens under! Fyrens ljusstålar skär som en kniv genom mörker och dimma. Det är en magisk syn, går inte att beskriva med ord, men det är en på miljonen av syner och jag kan inte ta ögonen från skådespelet när fyrlampan vrider runt runt i natten och samma känsla som sjömannen måste ha när han är vill på ett stormigt hav och fyrens räddande ljus dyker upp vid horisonten – den känslan känner också jag när jag trampar uppför fyrbacken!

Under sista varvet går starten för de kortare deltävlingarna som gör ett eller två varv på Berget. Mina medlöpare på de sträckorna lyfter mig formligen de sista kilometerna med beröm och beundran. Plötsligt och oväntat känner mig jag faktiskt lite stolt och nöjd!

Min resa på Kullaberg är över för i år. De sista asfaltsbackarna genom Mölle mot målet går på förvånansvärt lätta ben. Dimmorna och tvivel i hjärta och huvud är borta. Jag trodde jag skulle gråta av lättnad men det finns bara ett varmt äkta leende på mina läppar! Tack Kullamannen för allt!

Bild från arrangörerna på Kullamannen