Ett av Sveriges brutalaste och tuffaste lopp Ă€r Kullamannen 100 miles. Det Ă€r tufft eftersom det Ă€r sĂ„ pass lĂ„ngt som hela 174 km men inte nog med den lĂ„nga strĂ€ckan – loppet gĂ„r Ă€ven i extrem svĂ„r terrĂ€ng. Loppet startar i BorĂ„s och följer SkĂ„neleden till Kullaberg. Det Ă€r hĂ€r allvaret sedan startar. HĂ€r ska man ta sig hela tre varv runt en bana pĂ„ 22km kallad för Dödens zon just för att terrĂ€ngen Ă€r sĂ„ tuff. Det Ă€r mĂ„nga höjdmeter, klippblock och stenar att ta sig igenom samt en massa lera. Ett varv brukar dĂ€rför ta omkring 4-5h.
Vi Ă€r dĂ€rför sĂ„ imponerade över vĂ„r ledare, Laila ĂjefĂ€lt frĂ„n BorlĂ€nge, som tar sig igenom loppet pĂ„ 29h och 44 minuter. Vilken kvinna. Hon kommer in som 6:a bland damerna och 45:a totalt av 426 startande. NĂ€rmare 300 personer bröt dĂ„ ocksĂ„ loppet.
HÀr delar hon med sig om sin berÀttelse frÄn loppet.
Redan innan starten ens har gÄtt inser jag att jag har fÄtt valuta för turen ner hit till SkÄne. Och det Àr Han, den dÀr Riddaren pÄ sin springare, som fÄr gÄshuden att knottra sig och rysningarna att pila lÀngs ryggraden. Det Àr sÄ mÀktigt nÀr han rider framför leden av nervösa och förvÀntansfulla löpare och lÄter blicken vandra över oss! Man vet inte om man vill att han ska se en eller inte!
Den mÀktiga hÀsten vid starten. Foto frÄn arrangörerna.
Sen gĂ„r starten. Det Ă€r kĂ€nsla â det Ă€r bara sĂ„ mycket kĂ€nsla över Kullamannen Ă€ven om jag startat i en mĂ€ngd olika lopp i Europa som varit bĂ„de lĂ€ngre, fler höjdmeter och betydligt fler deltagare. Kullamannen har en kĂ€nsla utöver det vanliga! Det gĂ„r inte riktigt att sĂ€tta fingret pĂ„ det. Det Ă€r ⊠bara Kullamannen! Kanske har det med den fantastiska organisationen med Per Sjögren i spetsen att göra som ger allt av engagemang, omtanke och vĂ€rme för att vi, VI andra ska fĂ„ springa. Man vill liksom gĂ„ i mĂ„l bara för att inte svika dem â man vill att de ska bli stolta! FĂ„nigt?!
Ganska snart tar dock den vanliga tĂ€vlingslunken över â bĂ„de kropp och knopp. Lopp Ă€r lopp oavsett vart de gĂ„r. Ăr man mitt inne i det Ă€r man bara dĂ€r. Och det rullar pĂ„. Jag pratar med bĂ„de kĂ€nda och okĂ€nda löpare men jag kĂ€nner direkt att det hĂ€r inte blir mitt lopp. Handbromsen ligger pĂ„ och jag kan inte fĂ„ ur den. Jag rullar missmodigt pĂ„. Det blir ett tungt lopp â bĂ„de fysiskt och psykiskt. NĂ€r inte kroppen vill blir det sĂ„klart otroligt jobbigt fysiskt, dĂ„ mĂ„ste ju huvudet jobba desto mer.
Jag springer inte Kullamannen anno 2019 med benen utan med huvudet!?
Men de gĂ„nger jag lyfter mitt huvud sĂ„ blir jag Ă€ndĂ„ lite tagen. Havet â sĂ„ lĂ„ngt frĂ„n mitt eget inland med skogar, berg och sjöar man kan komma. Det Ă€r fascinerande och det ger faktiskt lindring i det tilltagande lidandet. Jag njuter av anblicken. Tar in och fĂ„r en hel del mental energi.
Att springa med andra ger ocksÄ energi men det gÀller att inte haka pÄ nÄgon som springer lite för fort för mitt tempo. Stora delar springer jag ocksÄ ensam.
Jag ska egentligen inte klaga. Lite smĂ„ kĂ€nningar hĂ€r och dĂ€r som kommer och gĂ„r. Lite illamĂ„ende av och till. Men jag fortsĂ€ttar att mumsa i mig makens hemmagjorda mackor â fĂ€rdigbredda av supporten Vargen â och kroppen Ă€r ju som jag stĂ€ndigt tjatar om till mina adepter en evighetsmaskin baraman tillsĂ€tter brĂ€nsle i lagom mĂ€ngd. SĂ„ jag jobbar hĂ„rt pĂ„ att sköta energi och vĂ€tskeintag!
Under natten kommer regnet â av och till hĂ€llregn. Det stör mig föga. VĂ€der Ă€r vĂ€der oavsett vilket det Ă€r. Man fĂ„r förhĂ„lla sig till det. Och prognosen hade ju lovat regn sĂ„ det Ă€r inte mycket att grĂ„ta över. NĂ„got som dĂ€remot gör mig lite grĂ„tmild Ă€r det faktum att jag misstĂ€nker att Kullamannen jagat upp en massa supporters till mig. Eftersom jag âĂ€rvtâmitt startnummer finns jag inte i startlistan och det förvĂ„nar mig att det hĂ€r och var â pĂ„ vĂ€ldigt mĂ„nga stĂ€llen faktiskt â stĂ„r folk och ropar och hejar pĂ„ mig â med namn! SĂ„ klart lyfter det mig enormt! Att fĂ„ personliga âhĂ€lsningarâ efter banan Ă€r ganska coolt med tanke pĂ„ att jag Ă€r hĂ€r helt ensam â lĂ„ngt hemifrĂ„n! Tack Per sĂ€ger jag bara!
Rundbanan pĂ„ Kullaberg Ă€r vĂ€l tĂ€vlingens helvete. Det Ă€r lerigt â vĂ€ldigt lerigt â pĂ„ vissa stĂ€llen. Jag tackar den som uppfann ullstrumporna och konstaterar att Ă€ven kall ull vĂ€rmer. DĂ€remot Ă€r jag inte trĂ€nad för att slinga fram och tillbaka i gegga. Branta backen ner mot havet, som förra Ă„ret var kanonfin att bara slĂ€ppa pĂ„ nerför som en yster kalv, fĂ„r jag nu tassa nerför sĂ„ sakta sĂ„ sakta och försiktigt! Det Ă€r helt rĂ€tt att ha stavar! Jag undrar stilla hur mĂ„nga som lĂ€gger sig i leran hĂ€r?
Men helvete eller inte â det Ă€r ju för det jag Ă€r hĂ€r! Svaret pĂ„ frĂ„gan âVarför?â Ă€r egentligen vĂ€ldigt enkel. Jag letar och lĂ€ngtar efter de lĂ„nga ensamma timmarna i mörker, regn, blĂ„st, dimma, illamĂ„ende och trötthet. Kroppslig och mental utmattning. VĂ€gen dit Ă€r bara transport. Jag Ă€r hĂ€r för den mentala utmaningen! För att övervinna lidande och tvivel. Att överleva! För att komma ut pĂ„ andra sidan!
Jag lovar mig sjĂ€lv som en belöning att fĂ„ bryta vid nĂ€sta kontroll, sedan nĂ€sta kontroll och sĂ„ nĂ€sta men jag vet ju att det bara Ă€r lögn. Men det hĂ„ller mig pĂ„ banan. Och jag vet ocksĂ„ att allt jag behöver göra Ă€r att ta mig till varvningen vid Mölle, kommer jag dit ska jag bara ut pĂ„ första varvet. Jag behöver bara ta mig ut pĂ„ gatan utanför hotellet med fötterna i rĂ€tt riktning â sedan Ă€r jag hemma â för dĂ„ finns det inget mer Ă€n brutna ben som kan fĂ„ mig att bryta. Enkelt, lĂ€tt och sĂ„ svĂ„rt! För jag bryter inte med âbaraâ tvĂ„ varv kvar!
Mitt i natten i regnet kommer jag ensam upp till Fyren. Dimman kommer tassande in frĂ„n havet och dĂ€r Ă€r en glimt av Himlens under! Fyrens ljusstĂ„lar skĂ€r som en kniv genom mörker och dimma. Det Ă€r en magisk syn, gĂ„r inte att beskriva med ord, men det Ă€r en pĂ„ miljonen av syner och jag kan inte ta ögonen frĂ„n skĂ„despelet nĂ€r fyrlampan vrider runt runt i natten och samma kĂ€nsla som sjömannen mĂ„ste ha nĂ€r han Ă€r vill pĂ„ ett stormigt hav och fyrens rĂ€ddande ljus dyker upp vid horisonten â den kĂ€nslan kĂ€nner ocksĂ„ jag nĂ€r jag trampar uppför fyrbacken!
Under sista varvet gÄr starten för de kortare deltÀvlingarna som gör ett eller tvÄ varv pÄ Berget. Mina medlöpare pÄ de strÀckorna lyfter mig formligen de sista kilometerna med beröm och beundran. Plötsligt och ovÀntat kÀnner mig jag faktiskt lite stolt och nöjd!
Min resa pÄ Kullaberg Àr över för i Är. De sista asfaltsbackarna genom Mölle mot mÄlet gÄr pÄ förvÄnansvÀrt lÀtta ben. Dimmorna och tvivel i hjÀrta och huvud Àr borta. Jag trodde jag skulle grÄta av lÀttnad men det finns bara ett varmt Àkta leende pÄ mina lÀppar! Tack Kullamannen för allt!
Bild frÄn arrangörerna pÄ Kullamannen
Bo Svensson skrev den 6 november, 2019
SÄn jÀkla krigare Àr du Laila??, En förebild för alla som drömmer om ultradistanser ?
Per Sjögren skrev den 9 november, 2019
En mycket vÀlskriven berÀttelse . Du kommer nÀra loppets sjÀl som vi vill berÀtta. Vi blir alltid glada nÀr du kommer. Sen vi mötte dig första gÄngen i Transylvanien vet vi att du Àr en stark personlighet och en extraordinÀr löpare med björnhjÀrta.
Anette skrev den 13 november, 2019
SÄ starkt gjort, jag Àr mycket imponerad?
Lotti Harrieson skrev den 14 november, 2019
Fin berĂ€ttelse! Blir som en saga och dom brukar ju sluta, slutet gott allting gott!!! Stort Grattis Ă€n en gĂ„ng! Ă inte utan att man blir lite sugen pĂ„ att ta sig an utmaningen…
Kram Lotti