Benen känns som bly och jag andas tungt. Jag håller ett mycket långsammare tempo än vad jag brukar och ändå känns det mer ansträngande. Får kämpa för varje steg och flytet finns inte där. Har ingen rytm och det känns nästan ovant att springa. Trots att det mest känns slitsamt så ler jag inombords och känner mig glad att jag nu kan springa. Det är när man är borta från löpningen som man verkligen inser hur mycket det betyder.
Förra veckan låg jag nerbäddad i sängen i feber och jag har därav inte kunnat träna något under hela förra veckan. När man väl börjar känna sig bättre brukar jag alltid ta några ytterligare dagar vila för att vara på säkra sidan. Det är så lätt hänt att starta för tidigt och sedan bli sjuk igen. Att jag inte har kunnat springa har påverkat både humöret och orken, framförallt kände man skillnad de sista dagarna när man ändå kände sig någorlunda frisk men ändå tvingades vila för att vara på säkra sidan. Allt har då känts tråkigt och jag har nog inte varit den roligaste personen att umgås med.
Igår började jag äntligen springa första löppasset och idag blev det mitt andra. Även om det tar några löppass innan man känner att man är igång igen, så märker jag direkt skillnad på min energi och humör. Från att förra veckan bli arg på alla möjliga småsaker (min sambo fick rätt många småfräsningar och jag var nog inte alltid så trevlig), så är det som jag nu känner mig som en helt annan person. Känner mig inte alls lika rastlös och mycket gladare. Det är verkligen då som man inser hur mycket löpningen betyder.
Viktigaste är verkligen inte tider och prestation utan löpning ger mig så mycket mer. Det gör att jag mår bra, det gör att jag känner sig mer levande och det gör mig mer närvarande. Är övertygad att jag just på grund av detta alltid kommer att springa.
Ibland kan det vara nyttigt att bli tvingad att vara borta från löpningen för att faktiskt inse hur mycket som löpningen betyder. Även om det just nu känns tungt och jobbigt, så uppskattar jag otroligt mycket att jag nu iaf kan springa!
