I helgen tog Runacaemy IF sina två första SM-Guld. Det är verkligen både stort och häftigt. Denna stora bedrift var vår ledare i Malmö som visade att hon är Sveriges bästa 40-åring när det kommer till att springa både 400m och 800m. Inte illa. Här delar hon med sig av sina tankar om sin bedrift.
Jag trodde jag var klar med banlöpningen efter många års hård träning på elitnivå. Men sex år senare efter jag avslutade elitkarriären så stod jag ändå där med spikskorna på en dag i slutet av november. Kroppen svarade bra på passet och det sporrade mig att sätta upp ett nytt mål. Jag skulle delta i veteran-SM på 400 och 800m i mars.
Jag hade ju lämnat elitsatsningen bakom mig sedan länge och skulle nu få sätta nya mål anpassade efter det läge jag nu befann mig i – heltidsarbetande tvåbarnsmorsa med mycket på G. Vad behövde jag i träning, ett renodlat styrkepass i veckan, ett intervallpass, ett alternativt (t.ex. cykel eller crosstrainer), ett distanspass och ett med lite fart typ backpass. Det gällde att hitta en lagom nivå nu.
Mars och veteran-SM stod plötsligt framför mig. Jag hade hunnit sätta ett nytt svenskt rekord på 400m för min ålder (60.27) samt deltagit i ett 800m lopp, med ett helt okej resultat, 2.21.
Nervositeten var nästan densamma som när jag tävlade seriöst på elitnivå. Kroppen kände ingen skillnad, den var inställd på prestation och med den kom nervositeten. Det fick jag bara acceptera.
På 400 skulle jag få motstånd av en sprintertjej som tydligen hade målet att försöka knäcka mig med en snabb öppning. Det lyckades hon nästan med. Jag öppnade en sekund fortare på de första inledande 200m än jag hade tänkt och så här fort hade jag inte sprungit på sex år. Öppnade på 27.74 och gick ut i ledning. Fram till 300m gick det mycket bra och väldigt fort. När skulle syran komma…
Jo vid 50m kvar kom den, kaboom! Det gick knappt att ta sig fram, men jag höll undan och kunde på mycket stapplande ben komma i mål som vinnare och min segermarginal blev dryga sekunden, 61.00. Första guldmedaljen var bärgad.
Nu gällde att försöka återhämta sig. 800m stod ju på programmet dagen efter. I ett vagt ögonblick övervägde jag faktisk att klämma in 200m med också, hade vinstchans där med. Men det skulle bli för mycket för kroppen nu, jag höll kvar mitt fokus på 800m.
Puh, det var bra länge sedan jag tävlade och pressade mig två dagar i rad. Benen värkte och kroppen var sliten redan efter 400m loppet.
På 800m visste jag att jag skulle få köra solo och jag hade satt min ”game plan” till, 34 sek på inledande 200m, följt av 68 sekunder på 400, sedan bara göra allt för att klaramästerskapsrekordet på 2.20.53 och gärna under 2.20.
Öppnade enligt plan, 34 sekunder på inledande 200m men tappade sedan i fart. Det bara skedde. Det är inte bekvämt någon gång att springa 800m fort och du måste hela tiden ligga på, jag flöt på och passerade 400 på 70,5. Med två jämna fyrahundringar kom jag i mål på 2.21.93 runt sex sekunder före tvåan. Guldet var i hamn men mästerskapsrekordet och målsättningen att nå under 2.20 lyckades jag inte med. Mitt personbästa inomhus när jag var elit lyder 2.11.09. Inga tider att jämföra med alltså. Men det känns bra att kunna sätta nya mål.
Kontentan, det var svårt att följa manus helt och med utan press visade det sig det vara svårt att nå målet, men jag var nöjd ändå, benen och kroppen höll hyfsat bra!
Nu ska det bli gött att sätta spikskorna på hyllan igen och tajmingen kunde inte varit bättre med starten på Runacademy denna vecka när våren gör sig påmind. Jag ser verkligen fram emot att få hjälpa er att sätta personliga mål med er löpning och inspirera och coacha er att uppnå dem.
