Det var många fina personbästa som slogs av våra Runacademy löpare i dagens Premiärmil. Verkligen en lyckad start på löparsäsongen och så inspirerande att se.
Största insatsen stod Linda Ejven för när hon slog sitt personbästa med uppemot 8 minuter och sprang in på en fin tid på 62 minuter. Nästa gång slår du dröm 60 🙂
Stort grattis till våra löpare Håkan Hanning, Peter Wass, Sara Henstam, Susanne Törner, Dan Cornelius, Daniel Nordlund, Andreas Alfredeen och Catharina Piazzola som gjorde strålande insatser!
Här hittar ni alla resultat.
Peter Wass gjorde ett fint lopp och sprang in på fina 44 minuter!
Även jag skötte mig på banan och kunde inte vara sämre än alla andra Runacademy löpare och slog också till med ett nytt personbästa. Finns ingen skönare känsla än att slå sig själv! Inget som jag direkt trodde att jag skulle lyckas med innan start. Jag har nämligen inte haft det allra bästa förberedelserna om man säger så.
Dagen innan lyckades jag nämligen hamna på uttagningarna till SVT:s nya TV-satsning Atleterna. Inget som jag direkt egentligen hade planerat utan det blev något spontant. Det innebar att gårdagen blev en heldag med totalt sex olika fystester – där det gällde att prestera på max i varje gren. Jag var helt tom på energi efteråt. Vaknade idag med världens träningsvärk från topp till tå och hade svårt att ta mig upp ur sängen. Förstod inte hur jag då överhuvudtaget skulle ta mig runt ett lopp på 10km. Inte kändes det särskilt mycket bättre efter uppvärmningen. Tänkte ett tag på att skippa loppet, det kändes ju inte direkt lovande. Jag intalade mig då att loppet i alla fall kunde bli en bra genomkörare och om jag inte sprang bra så visste jag i alla fall varför.
Startskottet small och det var ett hejdundrade tempo direkt från start. Tur att jag i alla fall fick öva på maxrusningar dagen innan 🙂 Av någon konstig anledning så ville min kropp ändå springa idag. Det kändes konstigt nog relativt lätt i steget. Däremot var inte huvudet med mig alls och redan efter 2 km tyckte min hjärna att jag skulle kunna bryta vid varvningen. Jag bestämde mig då för att inte lyssna på de dumma tankarna som dök upp längs vägen. Det blev inte heller lättare av att jag stortsett blev omsprungen av manliga löpare nästa hela vägen, hela loppet var därför en mental kamp. När det var tre kilometer kvar började även kroppen att protestera. Aj vad ont det gör att springa ett millopp! Fick då höra att jag var nära att slå mitt pers och då fick jag ny energi. Jag ville inte fimpa den här chansen.
En trött Petra som fick slita hårt. Foto: Henrik Pehrson.
Sista kilometern var en ren pina. Jag visste att jag då behövde springa under 3,50 min sista kilometern för att slå mitt personbästa. Jag slet hårt och jobbade för varje sekund. Började då även plocka några manliga löpare. Hela tiden var det en kamp mot smärtan och mot mina elaka tankar som hela tiden skrek ”Petra du behöver inte pina dig så fort, du kommer ändå slå ditt personbästa”. Jag lyckades slå bort tankarna och sista 300m ökade jag tempot rejält: ”Nu ska jag inte ge mig”. Kom till slut i mål på 37,30 och var sprudlande glad. Hade slagit mitt personbästa som var från 2011. Skönt att vara bättre än aldrig förr. Känns som jag ändå har mycket kvar i kroppen. Gäller att bara komma utvilad till start så huvudet också känner sig laddad att tävla.
Hur var loppet för er andra som sprang?
