Idag gick Stockholm marathon av stapeln och det var flera Runacademy löpare som har sprungit. Återkommer med en längre rapport om alla deltagare – tänkte börja med att berätta min resa.
Mitt främsta mål med loppet var att ha roligt och springa mitt eget lopp. Jag skulle hålla ett tempo som kändes lätt och behaglig. Jag ville göra mitt eget lopp och inte bry mig för mkt om motståndarna. Jag hade tidigare satt upp som mål att göra en tid under 2,50, vilket är en tuff tid med tanke på mitt personbästa på 2,57. Men jag visste att jag var i bra form och att möjligheten fanns. Målet var därför att gå ut i ett tempo på omkring 4min/km så fick det bära eller brista.
Första 10km kändes väldigt lätt och jag tog det försiktig. Blev förvånad när jag hade öppnat på 39,10 – men skönt med lite marginal. Här passade jag på att njuta av stämningen, vinka till publiken och se till att bara ha roligt.
Vid halvvägs kändes benen fortfarande lätta. Blev väldigt förvånad att jag då passerade på 1,22 – min näst bästa tid på halvmaran. Vid det här läget låg jag tillsammans med de bästa svenskorna – och det kändes som jag joggade och allt var kontrollerat.
Men inom marathon är det mycket som kan hända när man minst anar det. För drygt en kilometer senare så kom smällen – jag fick världens magkramp. Det gjorde fruktansvärt ont och gick inte att springa. Besviken och ledsen blev jag tvungen att stanna. Det jobbiga när man får sådan magknip är att det dessutom är svårt att andas – jag kunde knappt få luft. Magvärken gick inte över. Ett tag tänkte jag att bryta. Men så tänkte jag på alla som stod och hejade på mig längs vägen – jag får inte ge upp.
Jag testade jogga i långsam takt i några steg men gick fortfarande inte andas – magen gjorde för ont. Fick gå ytterligare några steg och tänkte åter att ge upp. Så här höll det på i kommande kilometern.
Som tur var blev magen bättre efter drygt 2km och jag började kunna springa vanligt. Men nu hade all energi försvunnit och mina ben var som bly. När magen protesterar i ett marathon så börjar sedan hela kroppen protestera.
Det återstod då omkring 20km kvar och då började kampen att överhuvudtaget ta sig i mål. Magproblemen hade släppt men hade ingen som helst energi att springa. Varje steg var tungt och segt. Jag är stolt över mig själv att jag i detta läge inta gav upp. Att jag gav mig tusan på att ta mig i mål. Tiden spelade inte längre någon roll utan jag ville bara klara det.
Men resterande 20km var en ren pina. Jag fick ingenting gratis. Sista 5km kändes som 30 och hela kroppen protesterade.
Det var en magisk känsla att ta sig i mål idag. Jag hade verkligen kämpat. För mig var det en större prestation att ta sig i mål då jag verkligen fick pina de sista 20km än vad det hade varit att springa under 2,50. Jag växte och vet nu att jag klarar mer än vad jag tror. Det fantastiska var att jag ändå lyckades springa in på nytt personbästa på 2,56.
Stort tack till alla som hejade på mig längs banan. Det gav verkligen mer energi och utan er hade jag gett upp.
Extra stort tack till Andreas Beskow, Magnus Jensen, Lotta Kindlund och Therese Forsberg som hjälpte till med langningen.
