Klockan 04:30 ringde klockan för att jag skulle göra mig redo för starten som gick redan 07:00. Bara det att få igång kroppen så tidigt på morgonen är en stor pers (Jag är väl inte direkt den mest morgonpiggaste typen om man säger så). Att på detta sedan springa ett helt marathon med hela 2500 höjdmeter känns då nästan omöjligt när jag skulle springa VM i Skyrunning. Det kan vara en förklaring till att jag var mer nervös inför loppet än vad jag brukar vara. Jag har aldrig tidigare gjort något liknande och skulle jag överhuvudtaget orka? Vädret gjorde inte det hela lättare när det bjöds på regn och endast 12 grader – rena Sverige vädret alltså.
Starten var kaosartad och det var mycket folk, trångt och alla hade bråttom framåt. Höll på att snubbla flera gånger. Kroppen verkade dessutom
fortfarande sova för jag kände mig ovanligt seg. Vid tre kilometer började jag tvivla på om jag överhuvudtaget skulle orka hela vägen? Kroppen kändes allt annat än lätt. Valde att vid det läget släppa några tjejer då jag var rädd att jag hade gått ut för hårt. Det sista jag ville var att springa mig stum innan första milen.
Försökte sedan hitta mitt egna tempo och rytm där jag inte brydde mig för mycket om de andra. Hade som taktik att även ta det extra lugnt i backarna uppför då jag hade respekt för sträckan och ville inte komma in i väggen. Det viktigast för dagen var ändå att ta sig i mål.
Efter dryga 17kilometer började den riktiga utmaningen. Nu väntade 6km uppför och dryga 1000 höjdmeter. Här blir det inte löpbart utan man blir tvungen att gå uppför backarna. Benen smärtar, helt otroligt att det kan vara så jobbigt att gå! Backarna tar sedan aldrig slut. När man äntligen bestigit en backe som
man tror är den sista möts man av en dubbel så lång och brant backe runt hörnet. Men konstigt nog funkar det ändå att gång på gång lura sig själv med att tro att man når toppen efter bara en till backe.
Efter dryga en timmes klättring når man ändå toppen. Här möts man av stormvindar, pissregn och moln. De vackra vyerna är som bortblåsta och det känns nästan meningslöst att ha tagit sig upp på toppen. Det blåser enbart kallt och jag blir genomblöt. Lika bra att då fokusera på tävlingen och att snabbaste ta sig igenom eländet. Det var väl inte så jättemycket att njuta till om jag ska vara ärlig.
Efter toppen väntas några kilometer nerförslöpning. Här kände jag mig ändå pigg och kunde trycka på. Och så här fortsätter ungefär loppet. Jätte brant uppför följt av stupbrant nedför.
Vid 29km mötte jag en sprudlande glad Emelie Forsberg som meddelade att jag låg på en 11:e plats och låg före flera tjejer från det internationella Salomonlaget! Enligt världsstjärnan väntade nu bara en liten uppförsbacke följt av en nedförsbacke. Inte långt kvar!!!
Den där uppförsbacken tog dock aldrig slut! Den var hemsk och jag blev bara tröttare och tröttare och gick sakta framåt. När det sedan äntligen blev nedför var det tekniskt svåra stigar med mycket sten, rötter och gegga. Här tappade jag mycket tid och blev snabbt omsprungen av en till tjej. Frustrerande att då ha ork men att jag är för feg för att hänga med i det tempot. Som tur var följdes detta upp av en ytterligare uppförsbacke. Jag kom ikapp denna tjej på nytt (En tjej som för övrigt springer med Emelie i internationella Salomonlaget och som kom 7:a på vertikalen två dagar tidigare).
Vi kom jämsides upp till sista kontrollen och då återstod bara 6km. Tyvärr möttes vi av en till tekniskt jobbig nedförslinga med bara en massa sten. Hon kom ikapp men jag lyckades på något oförståeligt sätt hålla henne bakom mig innan vi kom in på lättare partier. Då var det bara att köra! Jag hade fått nya kraft och Salomon tjejen orkade inte hänga med. Plötsligt ser jag en till tjej och därmed 10:e platsen framför mig och nu är det bara dryga 2km kvar. Benen skriker stopp och jag ger verkligen allt jag har. Märker att jag tar meter för meter. Tyvärr saknades det några fler meter för att jag skulle hinna ikapp och var endast 5sek bakom den andra tjejen i mål.
Men det gjorde ändå inget. I mål var jag supernöjd. Jag hade klarat av loppet trots regn, blåst och det med en hedrande 11:e plats. Stolt att vara bästa svenska och enbart ha några från världseliten framför mig.
Kvällen firades med hela svenska laget på god och lyxig fransk restaurang. En super dag helt enkelt!
Stort tack till all support och hejarop efter vägen. Det gjorde verkligen en stor skillnad!
Tjejerna från svenska laget med världsstjärnorna Kilian Jornet tillsammans med vår alldeles egen Emelie Forsberg 🙂