Ett pers är alltid ett personbästa. Det spelar ingen roll om det är med endast några sekunder eller om det är rejält. Jag tycker man ändå alltid ska vara nöjd när man gör sitt livs bästa lopp. Det är lätt att annars lägga förväntningarna väldigt högt för att sen bli besviken även om man har sprungit sitt snabbaste lopp. Men om man aldrig tillåter sig att bli nöjd så är det lätt att istället tröttna och löpningen blir helt enkelt inte så rolig i längden.
Idag slog jag personbästa på Malaga maraton med 8 sekunder till 2,56,15. Åtta sekunder är väl egentligen ingenting på ett maraton, men ändå betyder dessa sekunder så mycket just för att det ledde till mitt snabbaste lopp. Jag hade väl egentligen hoppats att springa ännu snabbare (som man typ alltid gör), men ett personbästa ska man alltid vara nöjd över. Det innebär att man ändå gör framsteg och det är faktiskt roligare att slå personbästa ofta och lite än att göra det rejält en gång.
Malaga bjöd på perfekta löpförhållanden med omkring 15 grader och lätt skugga. Det enda som var lite synd var blåsten som bjöd på en del motvind men det gällde att då gömma sig bakom en rygg (Här är det då en fördel om man som mig är kort, vilket då innebär mindre luftmotstånd om man dessutom lyckas gömma sig bakom någon storväxt karl).
Innan start var jag nervös. Mest för att jag inte sprungit något lopp på asfalt på över ett halvår och visste inte riktigt vilken nivå jag var på. Framförallt var det därför svårt att veta vilken fart jag skulle starta med. Första 10kilometer sprang jag därför rätt så ojämnt där jag ibland var nere på 3,30min/km för att sen nästan ligga närmare 4,30min/km. Det tog ett tag innan jag hittade ett tempo som jag vågade hålla.
Banan på Malaga var både fin och tråkig. Det var fint att springa längs med havet samt häftigt att springa på main street i centrala Malaga. Malaga är faktiskt en riktigt fin stad och blir så klart ännu finare när man får se den med löparskorna på. Men banan var också rätt mental jobbig då man bland annat skulle springa 6 km bort på en väg för att sedan bara vända, blir inte direkt så jätte spännande. På vissa håll var det dessutom tomt på folk och det gjorde det svårare att motivera sig. Jag hade turen att då bli ikappsprungen av ett gäng spanjorer som höll ihop i en klunga. Dessa pratade, skrek och pushade mig genom resten av loppet. Utan dem hade loppet blivit så mycket tuffare.
Sista 2 km som gick i centrala Malaga var riktigt häftigt då det var rena folkfesten. Jag formligen bars fram hela de sista kilometrarna på publikens hejarop och utan dem hade jag nog inte fixat perset. Hade dessutom en spanjor som verkligen pushade mig att öka tempot sista kilometern. Har nog aldrig avslutat ett maratonlopp så fort tidigare.
Det bästa med loppet var den goda känslan som jag hade. Det kändes som jag aldrig blev trött och fick aldrig någon svacka. Kanske var jag lite feg och kanske betyder det att jag kan springa ännu fortare? Men idag behövde jag inte springa så mycket fortare. Det ledde ändå till ett pers!
