Med full inspiration från gårdagens Stockholm marathon så var det dags att för mig göra det sista riktiga långpasset inför Ultravasan som går i augusti. Min tanke är att jag då kommer få till två riktigt långa pass för att vänja kroppen att vara ute länge. Eftersom jag sedan springer VM i bergslöpning om en dryg månad så gäller det att inte springa ett såpass långt pass för nära inpå det loppet. Sedan får vi se hur kroppen mår efter loppet men troligtvis blir det svårt att få till något riktigt långpass mellan VM och ultravasan.
Men dagens långpass blev riktigt tufft. Väldigt tacksam och glad att jag hade sällskap av Therese de första 20km. Det är nästa de första kilometrarna på ett långpass som är jobbigast då det fortfarande är så långt kvar. Man är alltid lite orolig om man kommer att klara av det. Att jag sedan blev själv efter 20km gav prov på sin mentala styrka. Det är mycket jobbigare att springa själv och det var flera gånger jag ville ge upp. Speciellt när man börjar att passera 3 timmar så börjar man känna sig nöjd. Speciellt om man inte heller har något väldigt magisk och nytt ställe att springa på.
När man springer långt så spelar det inte heller någon roll vilket tempo man har. Benen blir ändå trötta. Det hjälper inte att bara sänka tempot utan det gör snarare att benen nästan blir ännu tröttare. Det här med långlöpning är verkligen speciellt.
Den sista milen blev idag riktigt tuff och framförallt en kamp mot mig själv. Jag lurade då in mig på ett 10km spår som jag helt enkelt blev tvungen att beta av för att kunna ta mig hem. När man då kommit halvvägs så finns det ingen återvändo, man måste tillbaka!
Riktigt glad när jag sedan lyckades få till dagens 41km på drygt 4,5timme. Nu har jag gjort det andra och sista riktiga långpasset inför ultravasan. Framöver blir det endast mer humana långpass på 2-3 timmar, men inget mer extremt än så. Det känns faktiskt nu rätt skönt 🙂
