Just nu är jag långt ifrån att vara i form. Efter mina 6 veckors sjukdom under vintern så skulle jag våga påstå att jag inte varit i så här dålig form på flera år. Dagens tröskelpass var ett faktum som gick runt Årstaviken.
I mina bästa dagar har jag sprungit denna runda på 28 minuter och idag gjorde jag det på 33 minuter. Varje steg var tungt och jag hade inget flyt, rythm eller tryck i steget. Lite skrämmande hur fort allt bara kan försvinna. Innan jag blev sjuk så kände jag mig ändå i rätt så hyfsat slag och nu känns det som allt bara är borta.
Men även om allt just nu känns rätt så tungt och formen känns långt borta, så vet jag att det kommer ge med sig om jag bara fortsätter kämpa. Jag vet att jag kommer känna mig starkare och bättre för varje vecka. Vartenda pass är viktigt att få till för att komma tillbaka. Så det gäller att bara kämpa sig igenom passen även om det går betydligt långsammare och tyngre än vad det gjort tidigare.
Även om jag nu vet varför formen inte är på topp så är det lätt att bli frustrerad. Att man bara jämför sig med där man tidigare har varit. Men jag försöker att inte tänka på det. Jag får istället sätta ett sträck för det jag gjort tidigare och bara utgå från där jag är nu. Varje steg framåt får jag se som en seger än att bara gräma mig hur långt efter jag är. Istället gäller det att bara se framåt och för ett tag glömma det som jag tidigare har gjort.
Även om tiden och känslan var långt ifrån bra så är jag ändå nöjd att jag tog mig igenom passet. Det är lätt att bara ge upp när allt känns så tungt. Men jag vet också att med tålamod och ren kämparglöd så kan det enbart bli bättre!
Amanda var stark på passet idag och sprang med lätta steg ifrån mig. Men jag får vara glad att jag bara kunde ta mig runt. Med lite tålamod så kommer det bara bli bättre.