På lördag ska jag och flera andra från Runacadamy ställa oss på startlinjen för Stockholm marathon. 42km väntar oss och det är riktigt långt. Lätt att glömma bort hur långt det faktiskt är.
Jag har innan loppet satt ett högt mål på mig själv med en vision att springa under 2,50. Men hur ett marathon slutar det vet man aldrig.
Jag har lovat mig själv att nu iaf ge allt jag har för dagen och springa ett positivt lopp. Jag vill känna mig glad och nöjd när jag kommer i mål. Känna att jag gav allt som jag hade för dagen. Jag ska vara stark när kroppen skriker stopp och fortsatta att springa på fast hjärnan säger att jag ska sluta. Jag ska le och ha roligt. För egentligen är ändå det löpningen handlar om – att ha skoj! Det finns ingen som har tvingat mig till detta utan jag ställer upp enbart för min egen skull. För att jag älskar att utmana mig själv och gillar att testa mina gränser.
Det man kommer minnas mest om 10 år är inte tiden man sprang utan hur upplevelsen av själva loppet var. Därför vill jag på lördag i första hand känna att det är roligt. Vara glad och tacksam att jag överhuvudtaget kan springa. Jag kan sedan inte påverka hur mina motståndare springer eller hur min kropp svarar på den längre sträckan. Jag har tidigare bara sprungit ett marathon och för mig är sträckan fortfarande ny.
Jag har förberett mig så bra det går med de förutsättningar som jag har. På lördag får jag göra det bästa utav det. Målet är att springa med ett leende halva loppet innan tjurskallen tar vid. Sedan ska jag kämpa igenom smärta och trötthet utan att klaga. Man orkar alltid mer än vad man tror och på lördag ska jag bevisa det för mig själv. I mål ska jag sedan vara glad och lycklig.
Om du inte springer själv får du gärna komma och heja. Kommer behöva all stöd och peppning som man kan få. Jag startar längst fram och borde inte vara alltför svår att se 🙂
Vid halva sträckan från när jag sist sprang Stockholm marathon.