Pain is temporary, glory is forever!

Förra veckan arrangerade vi ett lyckat och väldigt uppskattat löparläger i bergen på Gran Canaria. Några av våra deltagare stannade sedan kvar efter lägret för att springa det stora bergsloppet Transgrancanaria. En av dem var Jimmie Wahlberg. Han sprang ett tufft lopp på 64 kilometer och med över 3000 höjdmeter. Här delar han med sig av sin inspirerande berättelse om loppet!

”Klockväckning 04:30 denna lördagmorgon, lätt frukost på yoghurt och kokt ägg innan de var dags att gå till Expot i Meloneras som är pick-up för busstransfer, bussavgång kl. 05:45. Småpratar lite med en dansk på bussen och försöker sova lite. Känner mig oerhört taggad inför loppet.

Väl framme vid starten i Artenara uppe i bergen två timmar senare är temperaturen en helt annan, någonstans runt 5-8 grader och ingenstans att gå in och värma sig. De café som är öppna är redan knökfulla. Strax före kl. 9 smattrar spanskan i högtalarna och nedräkningen börjar, äntligen iväg!

Vi är runt 850 personer som ger oss iväg och de börjar direkt med en stigning när vi lämnar den lilla byn. Det blir kö på stigen och tempot sjunker direkt långt under mitt normalatempo. Jag försöker tänka snälla tankar om alla som trotsar stavförbudet de första 2 km. Väl uppe så går de att springa och de känns bra att vara igång.

Framme vid Cruz de Tejeda står de folk och hejar när vi passerar, vi passerar dem och försvinner in i skogen igen, snart börjar nedstigningen mot Tejeda nere på botten av dalen som är första vätskekontroll efter 11,2 km. Det är lång skön löpning nedför bitvis på serpentinstigar. Benen känns pigga och de flyter på bra när jag inte fastnar bakom andra löpare.

Väl framme i Tejeda blir de ett snabbt stopp för att ta av ett lager kläder, solen har tittat fram och här nere i dalen har temperaturen stigit till ca 15 grader. Fyller en flaska med vatten och sportdryck , tar en ostbit & två apelsinklyftor. Nu vet jag att de väntar ungefär 7 kilometer uppför tills vi är framme vid Roque Nublo.

Vi sprang delar av den här sträckan veckan innan på lägret så de är skönt att veta vad som väntar. Först kommer vi fram till byn La Colata och sedan börjar en ganska brant stigning. Jag kör på lite snabbare för att inte fastna bakom löpare som har ett lägre tempo än mig. Hör svenska talas i ledet och hejar på ett svenskt par.

Ju högre upp vi kommer desto glesare blir de i ledet, känner mig fortfarande stark och pigg i ben och huvud, vi har nu avverkat ca 21 km. Är noga med att få i mig mina 240 kalorier per timme och dricker kontinuerligt. Sista biten upp till den stora stenen Roque Nublo står de folk och hejar igen vilket alltid piggar upp. Jag småspringer sista biten upp för att bli registrerad och vänder ner igen.

Nu väntar ganska lätt löpning ett par kilometer till nästa vätskestation vid Garanon efter 21 km. Samma procedur här, ost och apelsin och fyller på två flaskor med sportdryck och iväg igen. Solen har stigit på himlen och värmt bort molnen nu. Det är en perfekt skön dag för löpning i bergen med skön luft, nu väntar sista stigningen mot Gran Canarias högsta topp Pica de la Nieves innan de vänder neråt.

Väl uppe på toppen väntas många kilometer med utförslöpning på nya stigar. Den sträcka jag avverkat hittills har jag sprungit stora delar av under löparlägret veckan innan. Stigen är en stenbelagd serpentinväg som aldrig verkar ta slut. Jag har sällskap av en britt och vi möter ett engelskt par som är på väg uppför. Britten frågar hur långt de är kvar ner och vi får till svar: it takes forever, när du tror att du är nere så har du hälften kvar, sen när du tror att de inte kan fortsätta längre så är de en bit till, vi skrattar och springer vidare och tror dom driver lite med oss. De gjorde dom inte…

Efter ett tag börjar varenda sten kännas genom mina tunna S-lab Speed och vi har bara kommit halvvägs. Till slut är vi äntligen nere och vi korsar en asfaltsvägen en bit innan vi leds in i skogen igen. Nu väntar en stenbelagd mountainbike-led, jippi…

Koncentration från att pricka rätt sten att sätta foten på har gjort att jag glömt bort att dricka. Det med kombination av värmen som ökat gör att kramp börjar smyga sig på runt ena knämuskeln. Dricker och tar en salttablett och slår av på farten lite grann. Kommer fram till nästa vätskestation i Tunte efter 34 km, här är de fullservice, hinner knappt komma in till station förrän de frågar vad jag vill ha, får hjälp med att fylla flaskorna med vatten och sportdryck. Tackar för hjälpen på stapplande spanska, äter ost och apelsin och sen iväg igen.

Nu känns de att vi bytt klimatzon, betydligt varmare och mitt tempo sjunker, benen känns lite sega efter de långa kilometrarna utför. Men de känns fortfarande väldigt bra och de negativa tankar som förr eller senare brukar dyka upp lyser med sin frånvaro. Gläds över att vara på plats och ha möjlighet och fysik för att genomföra detta.

Vi påbörjar nästa stigning uppför till nästa bergspass, vi springer och går längs en brandväg som slingrar sig uppåt, bergssidan reflekterar solen som ligger på. Väl uppe så är utsikten majestätisk över dalen som öppnar upp sig, stannar till några sekunder och bara njuter av nuet och att befinna mig på en så vacker plats.

Nu blir terrängen flackare och de går att springa på ganska bra, benen känns ganska pigga igen. Springer helt ensam ett tag, blir omsprungen emellanåt och passerar nån löpare ibland, när de börjar gå nerför så håller jag igen lite för att inte dra på mig mjölksyra.

Dagen har övergått i tidig eftermiddag och solen står högt på himlen och börjar suga musten ur mig, vi närmar oss nästa vätskestation som är Ayagueres vid kilometer 46. Hit har de varit ganska flack och skön utförslöpning och jag vet att härifrån väntar en lätt stigning innan de vänder nerför igen och sedan platt löpning in till målet i Maspalomas. I alla fall enligt kartan, stigningen är förvisso kort men betydligt brantare än vad jag läste ut av kartan, och den flacka löpningen visar sig vara på klappersten i flera kilometer. Bara att ta fram pannbenet och borra på.

Illamåendet som lyst med sin frånvaro dyker upp runt kilometer 58, så även de negativa tankarna. Jag är ändå tacksam att de tog så lång tid den här gången innan det dök upp. Tänker på alla mörka kvällar med regn och blåst i Hammarbybacken och den period i höst och vinter när jag var skadad och inte kunde springa.

Jag tar en kilometer i taget och till slut släpper de negativa tankarna. Närmar mig till slut ytterkanten av Maspalomas och de börjar dyka upp folk längs vägen som hejar. Stärkt av detta tränger jag undan illamåendet och ökar farten lite. Vi springer i en av översvämningskanalerna och när jag ska upp för en av trapporna så känns stegen upp onarturligt höga mot dagen innan när vi provsprang den här sträckan. Tre kilometer kvar till mål och jag satsar på att komma under 9:30 tim.

Sista kilometrarna rullar på och jag kommer in mot målfållan alldeles själv, känslan att komma springandes och få alla applåder, känslan att ha sprungit 64 km, 3200 höjdmeter på 9:25 tim fyller mig med en enorm glädje och stolthet av att ha klarat av det. Känslan att passera mållinjen är helt fantastisk och tröttheten är för en kort stund helt borta.

Dagen efter är kroppen stel men inga skador eller överansträngningar, tre stora blåsor på stortårna och en ny blånagel är ett minne jag kommer få dras med ett tag. Pain is temporary, glory is forever.”

Bilder med Jimmy från vårt löparläger veckan innan loppet!