Jag är så glad! Idag har jag sprungit fortare än vad jag gjort på över ett år. Har nämligen kört mitt första riktiga intervallpass efter graviditeten.
Körde passet tillsammans med min man Andreas på friidrottsbana. På så sätt kunde vi samtidigt springa och ha koll på Filip som sov i vagnen. Väldigt skoj att på så sätt också få springa tillsammans.
Att springa på friidrottsbana är också något alldeles extra där underlaget inte blir lika stumt som asfalt utan blir något studsigare. Det ger helt klart en annan känsla i löpningen.
Vi valde att köra något längre intervaller i form av 5x1200m med 1 min vila. Kanske inte det roligaste passet att springa på en friidrottsbana men ville inte köra för korta intervaller med för högt tempo. Min kropp är inte van att springa så fort ännu så tänkte vänta lite med det.
Första intervallen kändes ovan och gick något långsammare än vad jag hade tänkt. Det var även mycket mer jobbigt mentalt än vad jag hade trott att springa tre varv. Blev då lite osäker om jag faktiskt skulle orka alla. Men sedan verkade det som jag kom in i det. Alla de andra intervallerna gick betydligt fortare och det var skönt att avsluta sista intervallen med att springa som fortast!
Det här var helt klart en inspirerande start och ser framemot många fler intervallpass framöver.
