Jag blir både rörd och alldeles tårögd efter Sanna Kallurs comeback. Det är så stort och häftigt det hon gör.
Tänk dig att kämpa för något i 8 års tid fullt av endast bakslag och motgångar. Senaste loppet hon gjorde var för 6 år sedan, men det mesta har kantats av nya bakslag, läkarbesök, smärta och frustration. De flesta av oss hade gett upp för länge sedan. Inte många som hade orkat kämpa vidare med tron och hoppet att fortfarande komma tillbaka.
Det är många som även trott att hon aldrig skulle kunna komma tillbaka. Det är många som genom åren har sagt att hon borde ge upp och sluta. Men igår visade hon att om det är något som man verkligen tror på, så är allt möjligt. Man ska aldrig ge upp.
För mig känns denna comeback extra stor. Jag är själv från Falun och har följt Sanna från den dagen hon började med friidrott för drygt 20 år sedan. En person som jag sedan barn alltid har sett upp till, tränat tillsammans med och blivit inspirerad av. En person som trots sitt kändisskap alltid är så omtänksam och jordnära.
Att hon nu har lyckats trotsa motgångarna och komma tillbaka efter en så lång tid är stort. Det är en bragd och större än många ädla medaljer.
Vi har alla mycket att lära från Sanna. Tålamod, kämparglöd och att aldrig aldrig ge upp oavsett vad som händer. Även om alla säger att det är omöjligt och inte går – så är det ändå möjligt. Tack Sanna för att du har lärt oss det!
