Nu börjar det dra ihop sig på allvar!
Nu återstår nämligen bara en knapp vecka innan det är dags att bekänna färg i Midnattsloppet!
På den här startlnjen kommer jag att stå på lördag kväll iklädd en laxrosa t-shirt (årets färg) i startgrupp 1B och med nummer 285 på bröstet.
Har jag lyckats förbereda mig på ett bra sätt månntro?
Både ja och nej, faktiskt, men mer ja än nej, skulle jag vilja säga. Det var ju ett tag sedan min senaste statusuppdatering så det har ju runnit en del vatten under broarna så att säga. Man kan väl säga att de sista två veckorna har varit lite grand som att gå omkring på minerad mark. Vad jag menar är att det har funnits andra icke träningsrelaterade frestelser som har lockat. Sedan förra inlägget började det t.ex. med AW:s (AfterWork) och fest 3 dagar på raken, vilket per automatik gav en lågintensiv träningsvecka som utan omsvep kan kallas min sämsta träningsvecka hittills. Ynka 42 poäng blev det innan det var färdigt.
Vecka 30 blev inte riktigt som jag hade hoppats, men ibland måste man släppa in lite ”självmål” för att må bra i själen 🙂
AW/Festveckan avslutades i varje fall med bravur, nämligen med ett riktigt skönt långpass i Nackaskogarna.
Långpassen blir som absolut roligast när man ”freebasar” med karta och kompass!
Sprang nästan in i ett helt oblygt rådjur under rundan. Frågade om han hade lust att hänga på, men han skyllde på att han skulle hem och tvätta håret. Klassiskt svepsjäl i mina ögon:-/
”Blankpolerad” och fin i pannan. Fasen vad svettigt det var!
Inget går upp mot att lämna storstadens puls för en stund och njuta av lugnet i skogen. Allt detta inom löpavstånd från Medborgarplatsen där jag bor! Fantastisk stad ändå, Stockholm.
”Efter regn kommer sol”
Något skamsen över den tämligen svaga insatsen föregående vecka, kände jag mig klart sugen på att komma upp på banan igen. Vecka 31 blev således nästan en fullpoängare i min träningsrapport (50 är max). Fick med alla nödvändiga komponenter, såsom styrketräning, intervaller och långpass. Det blev bara en enda vilodag och det var på torsdagen när det bar iväg mot en semestervecka på Korsika.
Asså korsika…
Det är ju verkligen fantastiskt fint där nere. Som ”tur” är för mig (som vill komma i form inför Midnattsloppet), blir det ju ingen ”ligga i solstol å- lappa”-semester när man reser med Petra. Det som kanske låter som en veckas avkopplande sollapande i Medelhavet, blir snarare något som mer liknar ett regelrätt träningsläger (eller något åt det hållet i varje fall). Själv fuskade jag en del och drack vin och öl till i stort sett varenda middag, dock på en måttligt nivå skall påpekas, så jag intalar mig själv att det inte har sabbat mina träningsresultat alltför mycket. Dessutom är det svårt att låta bli när en kanna av husets vin kostar lika mycket som en 1 liter bubbelvatten. Till råga på allt, smakar vinet oftast riktigt bra. Fransmännen kan det där med vin alltså. Visste ni förresten att de dessutom har en riktigt bra öl där nere som heter Pietra.
Verkligen att rekommendera nästa gång ni har vägarna förbi Korsika (den skall helst njutas på fat).
Men okej, tillbaka till träningen. Det revs som sagt av ett flertal pass så det hölls igång riktigt bra där nere. Fokus låg på långspass eftersom det är de passen som bäst ger en möjlighet att upptäcka landskapet. Såhär kunde det se ut.
…i skogen
Petra i sitt rätta element!
En gigantisk sten som balanserar ovanpå en annan med hjälp av ett par stackars träd. Hur fasen hamnade den där? undrade jag och stannade till för en sekund. Petra var inte lika impad utan sprang vidare som om inget hänt 🙂
…i bergen
Trött men lycklig!
Okej, det var väl inte jättehögt upp, men tillräckligt högt för att man skulle känna av det i varje fall.
Stig på väg ner mot den kända vandringsleden som korsar hela Korsika, ”GR20”.
Nöjd traillöpare vid stor rot på GR20!
Japp, löpning längs GR20 kan bitvis vara såhär trevlig!
…längs kusten
Vackert värre!
Blev lite äventyr emellanåt, då stigen längs vattnet fick för sig att upphöra existera bitvis. Fin vy hur som helst.
När man kör alla dessa ”mys”-turer, undrar man emellanåt om de ger något egentligen? Det är en fråga jag ställde mig flera gånger under veckan på Korsika. Ni vet de där passen där man springer/går i bergen eller kanske springer/går längs en kuststräcka, tar en massa pauser och utan att i något av fallen egentligen ta ut sig själv. Något ger det ju såklart, särskilt eftersom man är ute så länge, men om man ställer det i relation till träningspass där man faktiskt sliter på riktigt, känns det ju som att det skiljer rätt mycket(?).
Och efter semestern då?
Har varit hemma sedan i torsdags och jobbat ikapp med kvalitétspassen. körde tusingar i fredags och idag blev det ett tröskelpass (vecka 32 blev således godkända 46 poäng). Gjorde okej tider och hade en bra känsla på tusingarna så jag känner mig smått förhoppningsfull inför lördagens lopp och inte att förglömma, mitt ”efter”-fystest som jag ska göra på tisdag! Omg!
Kommande vecka blir rätt lugn. Nu handlar det nämligen om att låta den träningsdos jag faktiskt tillskansat mig själv under de senaste veckorna ”marinera” till sig, så att jag på lördag har så mycket energi i kroppen att jag skjuter fram som en raket längs banan. Jaja, drömma kan man ju alltid göra 😉
Återkommer med en ny rapport efter loppet. Vill även passa på att önska alla er andra som också skall köra Midnattsloppet på lördag ett stort lycka till!
Over and out!
/Andreas
Tidigare blogginlägg i samma serie:
”Hur mycket bättre kan man bli på 5 veckor?”
”Med 5 veckor till formtopp!”
”Positiva vibbar trots allt”
”Igår träning – idag AW”